Ett inlägg med såväl friska vindar som gamla pustar.
Åhlénshuset i sin nya skrud sett från Dragarbrunnsgatan.
Det tillhör inte vanligheterna att jag åker in till stan. Det blir kanske högst en gång i månaden. Jag har liksom inget där att göra, oftast. Idag skulle jag emellertid träffa F utanför hans jobb. Medan jag väntade på att han skulle avsluta sina arbetsuppgifter och ta lunch passade jag på att kika in i en affär samt fota lite. Nog visste jag att man river fasaden på Åhlénshuset, men att se glashuset i verkligheten var lite av… en chock… Tårtpappersfasaden har plockats ner. Från Dragarbrunnsgatan såg man ett modernt glashus. Och jag vet inte vad jag tycker om det, riktigt. Jag får associationer till psykiatrins glashus, Sjuktugan i Backens skrytbygge där behövande inte får plats och de som vistas där får ännu mer ångest av allt glas…
Äldre bebyggelse på Dragarbrunnsgatan, snett emot Åhlénshuset, ungefär.
I stan var det liv och rörelse. Jag blir snabbt trött när jag vistas där. Folk går på en, cyklister och bilar kör som galningar på Dragarbrunnsgatan trots att det bara är 30 där och lite halvgågata. Utanför de flesta affärer sitter tiggare. Bilar parkerar mitt för utfarter och… Nej, jag tycker i ärlighetens namn att det är ganska skönt att inte tillbringa så mycket tid i centrum. Det gick förresten bra att åka buss ner, men på hemvägen blev jag åksjuk.
Fast mellan ankomst till centrum och hemfärd träffade jag ju två av mina favoritkillar. Som alltid när vi träffas, F och jag, går tiden snabbt. En och en halv timme flög iväg. Jag får alltid sån energi av F och jag blir så stimulerad av hans intelligens. Och så fick jag lite hopp om ljusning. Kanske, kanske kan det bli nåt. F kollar på sitt håll, jag på mitt. Det vore roligt att få brinna för nånting igen.
Japanska räkor med ris. Det gröna på bilden är viss en ring av purjolök.
Vi åt japanskt. Jag försökte att inte äta så mycket, men blev proppmätt på räkor och ris med tillbehör. F åt biff ur nån märklig låda. Och så babblade vi – om böcker och filmer och tolkningar. I morgon reser F till Spanien. Jag är inte så lite avis på det…
Ytterligare ett par ärenden hade jag på stan. När jag hade följt F tillbaka till hans jobb skuttade jag upp på gågatan och traskade bort till Myrorna. Ryggen kändes av mer och jag blev lite rädd att den skulle börja bråka alldeles för mycket. Peppar, peppar är den hyfsad så länge jag inte vrider mig för konstigt.
Jag träffade äldste bonussonen och fick en pratstund med honom medan han arbetade med DVD-filmer. Nere i bokkällaren hade han satt en praktikant i arbete med att torka hyllor. Rent och fräscht är det verkligen på nyrenoverade Myrorna! Naturligtvis tog jag en sväng bland böckerna, men ingenting fick följa med hem. Jag behöver som sagt inte alltid handla, det är roligt att bara titta.
Det finns både musik och litteratur hos Myrorna i källaren på Kungsängsgatan.
Böcker används delvis på ett alternativt sätt i Helping Hands citybutik.
Nästan vägg i vägg med Myrorna har Helping Hand en liten citybutik. Där finns mest kläder och sånt är jag inte så road av. Däremot estimerade jag mycket klädställningarna vars stänger var utsmyckade med böcker. Där kom böcker till nytta på annat än vanligt sätt. Roligt såg det ut, dessutom, detta alternativa användningsområde.
Det börjar närma sig födelsedagar för ett par i familjen, så jag hade ett sånt ärende på stan också. Naturligtvis kan jag inte berätta mer detaljerat om det och inte heller kan jag lägga ut nån bild – man ska inte förstöra en överraskning. Jag är lite nöjd med mitt minne, som för en gångs skull fungerade, så mycket kan jag avslöja.
Det blev nåt litet till mig själv också från en affär. Naturligtvis nåt ätbart av det söta slaget.
Det blev nåt litet och sött till mig själv. Dock inte denna burk. Den fick vara kvar hos Helping Hand. På prislappen stod 15 kronor.
Jag har just avslutat ett telefonsamtal med en nybliven 98-åring. Kristallklar i huvudet berättade hon att hon fick en bok i födelsedagspresent som hon nu ska läsa. Det är en bok jag själv nyligen har läst. Jag blev riktigt glad av att höra hennes pigga stämma och att få veta att hon mår bra.
Ja, en lever ju inte för alltid, men jag är glad så länge jag kan bo hemma. På vintern går jag förstås inte ut, fast prata kan jag!
Förhoppningsvis blir det tillfälle att ses i påsk, om orken och piggheten dröjer kvar. Tänk vilken härlig faster mamma har! En riktig förebild, denna 98-åring, för en som snart blir… 53.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag hittade dig hos Bosse L. Välformulerade inlägg går alltid hem hos mig! Skrattar åt halvgågatan. Är det när fotgängarna har tagit över en gata?
Hej Lotta och tack! 😛
Det där med halvgågatan ska jag förklara, för jag gissar att du inte är från Uppsala. Parallellt med den finns en ”helgågata”. Där får man bara gå, inte ens cykla.
Kommunalpolitikerna i Uppsala vill befria innerstan från så mycket biltrafik som möjligt. Men det går ju inte att göra hela stan bilfri – affärer behöver få varuleveranser, bussar måste kunna passera, färdtjänsttaxibilar lämna och hämta kunder etc.
Därför har man gjort en ”halvgågata” ett kvarter under ”helgågatan”, som jag kallar det. En sorts halvmesyr, på ren svenska. Där får bilar och cyklister och fotgängare trängas – på gatan. Hastigheten är 30 km/timmen, vilket ingen håller. (De flesta fotgängare går inte så fort, cyklister och bilister kör alltid fortare). Kommunpolitikernas avsikt var att fotgängare skulle ha företräde och övriga ”lämna företräde”. Det är ett skämt. 😦
Igår när jag skulle ledsaga min synskadade vän F höll vi på att bli nermejade flera gånger – och då korsade vi halvgågatan två gånger.
Så nä… Jag ger inte mycket för halvgågator. Jag gillar att köra bil och promenera jag, och skulle önska fler parkeringsplatser i anslutning till centrum. Då kan jag ta bilen in till stan och sen promenera. Nu promenerar jag i stan med livsfaran hängande över mig… 😮