Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.
Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…
Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.
Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.
Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.
Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen.
Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.
När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.
En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext
På denna maskerad blef Gustaf III skjuten
Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…
Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:
[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]
Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..
*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Du får väl ta den till antikrundan. Jag har hittat många små privata saker i äldre släktingar gamla biblar och psalmböcker, dock ebart värdefullt för mig.
KRAM
För att värdera den, menar du? Jag är inte intresserad av vad den är värd. Den är en häftig grej som har tillhört min farfar och som jag av en händelse hittade.
Kram!
Nej inte för att få den värderad utan för att den är så otroligt häftig och intressant, antar att det bara kan finnas ett exemplar till, på KB möjligtvis. Det är ju som att ha en bit av sveriges historia hemma,
Näää det behövs ju inte, jag har ju visat upp den på denna välbesökta blogg! 😉
Hej Tofflan! Åh så häftigt, en riktig guldklimp tycker jag. En sådan skatt vore fantastiskt att ha i sina ägor. Jag har ingen gammal tidning, men tre små ballerinor i porslin från min mormors mor som betyder mycket för mig. Och liksom du är jag inte intresserad av vad de är värda i pengar. Det är affektionsvärdet som är viktigt.
Önskar dig en bra vecka och jag håller tummarna.
Grattis till placeringen på bloggportalen!
Kram
Det är häftigt att veta att den finns här och att den har överlevt så många flyttar. Mina farföräldrar lämnade ett land i krig och mycket blev ju förstört då på olika sätt. Men den här lilla tidningen från 1792 klarade sig också, liksom farmor och farfar.
Efter min farmor har jag en jättefin snäcka. Den har jag på en byrå i vardagsrummet och den får mig verkligen att minnas farmor. 😛 Jag är glad att du också har nåt som påminner dig om släkt och människor som inte längre finns här.
Tack för grattiset! 😛 (Det andra du skrev om tog jag bort, för det hörde till det lösenskyddade inlägget.)
Kram!