Ett inlägg om en TV-intervju.
Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.
Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket. Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.
Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:
Hur kändes det då?
undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.
Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:
Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.
Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…
Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.
Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.
Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 