Ett inlägg om en bok.
Sånt som är medvetet roligt tycker jag mest är irriterande. Men Björn Hellberg, alltså… Till minne av hans rendez-vous i Uppsala med min fästmö i december köpte jag hans senaste deckare i Lovikenserien, De tysta. Det blev en julklapp till Anna. Och som vanligt lånade jag boken jag gett bort och läste för egen del.
Två parallella historier bildar en gemensam. Men det börjar med ett hastigt dödsfall. Polisen kopplas in eftersom sonen till den döde misstänker att fadern mördats. Strax därpå får ytterligare en person utgå ur handlingen. De två döda har en gemensam nämnare och det är Lyselska skolan. Fast märkligt nog är den som borde vara mördaren redan död för egen hand… Poliserna Carina Keller och Stig-Allan Jönsson är tillbaka i denna den femte delen i serien. Här jagar de mördare och mobbare och träffar på halvtokiga rektorer och vaktmästare.
Det här är riktig underhållning för mig! Jag läser en spännande historia, samtidigt som jag bitvis skrattar läppen av mig åt framför allt de dråpliga männen i romanen. De är så där icke beräknande roliga och sånt gör mig fnissig som bara den. Till och med i slutet vid upplösningen när Stig-Allan räknar förundersökningsledarens glasögontics… Jag ser en hel del av författaren själv i Stig-Allan.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
