Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 mars, 2015

Ett inlägg om en bok.


 

Den fallande detektivenAlla – nästan! – förtjänar en andra chans. Därför blev jag glad när vännen I gav mig Christoffer Carlssons bok Den fallande detektiven. Det här är den andra boken om polisen Leo Junker. Den första, Den osynlige mannen från Salem, läste jag i somras. Trots att den var prisad var jag synnerligen svårflirtad – den tilltalade mig inte alls. Men vad tyckte jag om uppföljaren?

Det är lucia och alldeles i bokens början hittas en mördad man. Det visar sig vara en forskare som håller på med nån sorts undersökning där han intervjuar till synes anonyma personer. Leo Junker knaprar sobril och börjar utreda fallet tillsammans med en kollega. Men snart tar säkerhetspolisen från dem fallet. Bakgrunden till mordet börjar 15 år tidigare i och med vänskapen mellan två unga killar. Den historien berättas parallellt. Och naturligtvis går historierna ihop.

Den här boken är riktigt ruskig. Den tar upp synnerligen aktuella ämnen, nämligen rasism och nynazistiska rörelser. Och kanske är det därför den faller mig bättre på läppen än den första delen. Ja, inte att jag gillar rasism och nynazism, utan att det är aktuella ämnen som berör. Jag tycker också att Den fallande detektiven är mer spännande och rentav välskriven. Den osynlige mannen från Salem hade flera fel och brister både innehållsmässigt och språkligt, men även faktamässigt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett marsianskt inlägg.


 

Armband

Det unika armbandet.

Först och främst… Innan du läser vidare… Det fina armband du kan vinna levererades i veckan. Armbandet är unikt och finns bara i ett exemplar. På det finns ett akutnummer – till Tofflans mobil!!! Men det är bara en som kan få det. Ta därför en titt på den pågående tävlingen – klicka här! Tävlingen är för en god saks skull, för For Life är nåt jag tror på. Framför allt ger For Life vettig sysselsättning åt dem som annars skulle gå och dra sysslolösa hemma och ha tråkigt, isolera sig, inte få nån inkomst etc. Såna som jag, du vet…

I morse klev jag upp för att skjutsa Fästmön till jobbet. Det har bara blivit en sovmorgon för mig den här veckan. Jag brukar kliva upp runt sjutiden om vardagarna och ägna förmiddagen åt det jag kallar administration. En stor del av det är att söka jobb. Om jag inte håller mig själv i hårda tyglar är jag rädd att jag flippar ur. Ofta passar det emellertid bra att jag kliver upp så tidigt, för jag kan skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, eftersom kollektivtrafiken härifrån till Annas jobb är ganska värdelös. Samtidigt får jag känna mig behövd. Och det behöver en Toffla få känna sig ibland.

Men i morse var huvudet tungt. Jag vaknade med en klumpvärk som var allt annat än skön, så när jag hade skjutsat Anna gick jag och la mig igen. Tog en liten sovmorgon. Huvudvärken hade inte släppt när jag vaknade, men med en Ipren kunde jag genomföra dagens administration: att skriva en aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Jag hade tänkt lämna det till i morgon, men då kan jag i stället för att rapportera skriva ansökningar på förmiddagen och städa på eftermiddagen. Eftersom jag söker så många jobb tar det sin lilla tid. Man ska vara inloggad med e-legitimation också och tekniken brukar nästa alltid krångla och sega sig. Idag var inget undantag. Men när jag väl kom in var rapporten skriven och klar på 45 minuter, ungefär. Privat har jag ett Excelark i vilket jag skriver in sökta jobb etc, så det är egentligen nästan bara att ”copy and paste”, så att säga. Det är synd att min handläggare på AF inte bara kan ta emot Excelarket per mejl. Det skulle spara mig tid. Dessutom innehåller min fil mer information om mina aktiviteter än vad aktivitetsrapporten gör. Ett formulär är ju, som du väl förstår, alltid ett formulär – det har sina begränsningar.

Zinfandel

Gårdagskvällens vin var en zinfandel. Den passar utmärkt till starka ostar!

Inte tror jag att huvudet var tungt på grund av vinet vi drack igår kväll. Det blev var sitt glas fylligt zinfandel, en druva jag har börjat uppskatta mer och mer. Mest för att den passar så bra till starka ostar (även till nöt och lamm för den som gillar det) och det var det vi intog när Anna hade slutat jobba. Jag skulle ha ätit korv till middag tidigare, men jag åt ett berg av mackor när Anna åt sin middag vid 15-tiden, så senare, vid middagstid (17-/18-tiden), var jag inte hungrig.

Mamma fick ett samtal igår. Vi telefonerade i trekvart. Jag har så dåligt samvete för henne hela tiden, men hon var vid gott mod och njuter av skit… skidtävlingarna på TV. Själv svär jag över dem. Så snart det pågår ett sportevenemang ställs alla andra program åt sidan. Skitirriterande för en som inte är intresserad av sport. Igår var det till exempel sport på TV hela, jävla dan. Och tror du inte att SvT klämde in en totalt ointressant prisutdelning efter Melodifestivalens fjärde deltävling! Detta fick till följd att Grantchester knuffades framåt i tiden och vi tvingades genomlida bland annat den norska nationalsången och annan prispallsceremoni. (Kom min huvudvärk av detta, kanske?)

knoppar

Knoppar fotade i Metropolen Byhålan påsken 2011.

Idag har jag vänt blad i min blomalmanacka i köket. Det är mars månad. Solen försöker klämma sig fram. Med våren och solen kommer en massa krav som jag känner att jag har svårt att leva upp till just nu. Jag vill helst fortsätta att isolera mig här hemma, inte visa mig utomhus så länge jag inte har nåt jobb. Vårsolen är så obeveklig, för övrigt. Den visar allt damm jag trodde att jag hade gjort mig av mig, den visar mig smutsiga fönster, till och med med fågelbajs på och den visar en så skitig bil att man inte ser nummerplåten bak. Krav, krav, krav är mars månad för mig.

Jag är en riktig höstmänniska – trots att jag är född på våren! Det är inte bara jag som är född på våren, Anna är det också. Vi är aprilbarn båda två. Men innan vi fyller år är det påsk. Påsken är tidig i år. Mamma tog upp den igår och det blir nog så att jag åker ner till henne om bilen inte krånglar. Påsken i Metropolen Byhålan kan vara ganska fin med knoppar och vårblommor och promenader med mamma på Vätterpromenaden längs med vattnet… Det kanske inte är så tokigt med vår, trots allt…

Nu ska jag ta hand om gårdagens tvätt och sparka igång en ny maskin! Om du har läst ända hit har du uppenbarligen inga lässvårigheter. Men jag är tacksam för att du har orkat läsa om mitt spännande liv. Berätta gärna nåt om vad du har för dig, så jag får lite input från världen utanför! Och så glöm inte tävlingen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

På onsdag är det dags igen för livet att vända. I åtta nya avsnitt får vi tittare följa Anja Kontors samtal med personer som har överlevt svåra saker. Tunga, jobbiga saker som kunnat få livet att stanna. Men i stället har livet vänt. När livet vänder är tillbaka igen och som jag har väntat!

Anja Kontor När livet vänder SvT

Anja Kontor ger oss åtta nya avsnitt av När livet vänder. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det är en brokig skara människor 
som Anja Kontor möter, även denna gång i SvT2. Först ut är Viljar, som överlevde massakern på Utøya 2011. Då var han 17 år. Nu är det snart fyra år sen. Ett helt liv sen… De kommande onsdagarna får vi träffa människor som har varit svårt sjuka, drabbats av en nära anhörigs självmord, drabbats av att en nära anhörig blivit mördad, mist sin familj på grund av en rattfyllerist, blivit misshandlade med mera.

För mig känns ett par av programmen extra angelägna (självmord och mord). Jag har så många gånger velat skriva om dessa svåra saker, men tyvärr inte kunnat göra det av olika skäl. Nu får jag höra andra berätta om sina upplevelser. Det känns både läskigt och gott. Jag vet inte hur jag kommer att reagera och känna, men det är viktigt för mig att se de här programmen och höra dessa människor berätta om att livet faktiskt kan vända även när det ser som svartast ut. Tidigare säsongers program har fått mig att känna ett litet hopp att mitt eget liv kan vända. Nån gång.

Ett är i alla fall säkert: jag är totalt avskärmad från omvärlden de kommande åtta onsdagarna mellan klockan 20 och 20.30!

 


Livet är kort.

Read Full Post »