Tolv avsnitt av brittiska Fortitude ska visas i SvT 1. Det första gick i kväll. Fästmönoch bänkade oss framför TV:n. Jag något inställd på att frysa – serien utspelar sig nämligen i en påhittad arktisk stad (Fortitude). Vissa andra förväntningar fanns förstås också, bland annat för att Sofie Grobøl från Brottet finns med i skådespelarlistan.
Enligt SvT:s webbplats är genren
[…] arctic noir med mycket mystik och ett okänt underliggande hot […]
Alltför svart och kyligt gillar jag förstås inte, inte heller när det är alltför många avsnitt, men det brittiska och Sofie lockade.
Några av karaktärerna i Fortitude. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Fortitude är alltså en påhittad stad, men i serien finns den i Arktis. Det är den mest säkra plats på hela jorden, för nåt våldsbrott har inte begåtts där. Inte förrän nu. Märkliga saker inträffar. Det börjar med att två barn hittar ett dött djur. Ett av barnen blir sjukt. Djuret kan vara en utdöd mammut. Två män tar tillvara på liket och försöker sälja det. Samtidigt… händer en massa saker och första avsnittet slutar med ett skumt dödsfall. Eller mord. Nåt som lär påverka guvernörens planer att förvandla stan till en exklusiv turistort…
Hum nja… Visserligen är det elva avsnitt kvar, men… Nä, det här är för konstigt för mig. Kanske att jag ser ett avsnitt till. Kanske.
Ett inlägg om en söndag fylld av oljud. Och kakor och bullar och tårtor, förstås!
Födelsedagsbarnet fick tulpaner, bland annat.
Idag är det Fästmöns snälla mammas födelsedag. Anna ringde igår och kollade att födelsedagsbarnet var hemma under sin dag. Jodå! Vi var så välkomna mitt på dan. Men det Annas snälla mamma inte visste var att Frida och Tommy hängde på. Det blev mycket uppskattat, tror jag.
Det finns många syskon, barn, barnbarn och barnbarnsbarn i familjen. Just idag på själva födelsedagen kom två av de tre barnen, ett med sin respektive (<== jag) och så två barnbarn, ett med sin respektive. Det var nog lite lagom. Jag var rädd att vi skulle störa eftersom jag vet att det finns intresse för ett visst sportevenemang som visas på TV. Men inte var det vi som störde. Att titta på TV var nämligen omöjligt – nån i huset borrade av och till (mest till) sen niotiden på morgonen. En annan granne var uppenbarligen mycket störd av detta och spelad musik på högsta volym. Vi fick försöka prata mellan borrstoppen, men långa stunder gick det inte att konversera alls. Jag är den enda som kan lite teckenspråk. Det hade onekligen varit praktiskt om fler kunde det.
Otroligt enerverande ljud och med tanke på att en lapp i entrén aviserade borrning av och till under fyra (4) veckor är jag inte särskilt avundsjuk på Annas snälla mamma och hennes L. L, som dessutom hör lite illa, tycker nog att det är ganska besvärligt med oljudet. Jag vet inte om jag skulle palla att lyssna till en borr under fyra veckor – det ringer rätt friskt i mina öron just nu efter ett par timmars samvaro…
I stället för att snacka fick vissa av oss fokusera på att fika. Och det gör ju somliga (<== jag) så gärna. Bullar, kakor, tårta och gott kaffe är inte det sämsta en Toffla kan smacka i sig.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Fast så bra för figuren är det ju förstås inte. Men jag skiter i figuren, ärligt talat.
Jag är tjock – du är ful – jag kan banta, du vet…
Tulpanerna är fina just nu och dessutom är det Annas snälla mammas favoritblommor. Två fina buketter fick hon. Frida och Tommy hade med sig två chokladaskar och Petite Moi (nåja…) nåt litterärt.
Anna och jag har vilat öronen en stund. Jag har telefonerat med min egen mamma. Strax ska mästerkockorna slå till i köket.
På våra shoppingturer idag, å yrkets vägnar för somliga av oss, blev jag lite förskräckt och undrade om ICA Heidan möjligen har blivit inspirerad av Tokerian. För en skalad banan bland rengöringsmedlen känns inte riktigt… rätt…
Förbjuden frukt, skulle jag vilja säga, bland rengöringsmedlen.
På Tokerian kör man på i samma stil som vanligt. Här har nån tyckt att en burk läsk hör hemma bland doftljusen.
En burk läsk bland doftljusen på Tokerian.
En del affärer… utvecklar sig… medan andra… håller ställningarna i tokerier, så att säga.
Men tokigast av allt var att träffa min och Rippes före detta kollega M på Tokerian – lite mera mörkhårig än sist. (Själv är jag ljushårigare…) Ett oväntat och framför allt kul återseende, verkligen!!!
Min familj och nära släkt är inte precis några klaner, snarare tvärtom. Av min ursprungliga familj återstår min mamma och jag. Därför är det väldigt praktiskt och gott att få låna Fästmöns familj. I helgen blev det oväntat besök av yngsta bonusdottern, så Anna och jag tuffade ut till Morgonen igår för att träffas.
Tommy, Maxi, Frida,. Anna, Elias och Jerry – nästan hela bandet. Fotografen, det vill säga jag, var visst yr i mössan, för bilden blev tyvärr oskarp.
På köpet fick ju också träffa yngste bonussonen och hans pappa samt Fridas Tommy. (Äldste bonussonen träffade vi först i Himlen, men han blev så arg på mig så han ville inte följa med. Man kan nästan tro att han har fått temperamentet efter mig – som han inte är köttsligt släkt med…) Jag hade föreslagit att vi skulle skypa med äldsta bonusdottern uppe i norr, men ingen av oss har skype på sin mobil, så Jerry körde Facetime. Det gick bra det med och det var roligt att få se Linn i mobilens display och prata några ord med henne. Sen kanske hennes pappa blir mörkrädd när räkningen kommer, för lite oklart är det vad Facetime kostar…
Syltkaka som Anna köpte med oss. Munken hann jag inte fota.
Jerry är så duktig med sin diet och för den som följer densamma hade han gjort iordning bär med grädde och nötter. Det var nog bara Elias och jag och möjligen Tommy som smockade i oss munkar med glasyr och syltkakor. Ja va 17, man vill ju inte riskera att bli liten och klen och få gå på Frälsningsarmén.
Idag blir det med all säkerhet påfyllning av kakfaten. Vi har en födelsedag i familjen och tänkte ta oss dit för lite uppvaktning. Det är Annas snälla mamma som fyller år. Just det faktum att hon är så snäll gör att man vill uppvakta henne även om det är en ojämn födelsedag.
Det känns lite i hjärtat när jag vet att min egen lilla mamma sitter ensam i helgen. Samtidigt vet jag att hon har stort nöje och fint sällskap av det sportevenemang som pågår just nu. Ibland föredrar hon sporten framför att umgås med sin dotter per telefon, men ett samtal blir det i alla fall senare idag – veckans Trisslott ska ju skrapas!
I kväll ska vi sno ihop en broccoligratäng. Det blir förstås under Annas ledning, jag står bredvid och är i vägen tittar på och lär mig. Men nu är det dags att tänka på det yttre och hoppa in i duschen. Det går inte att åka på kalas med skitigt hår.
Slutligen bara en bild på hur jag återigen KBT-tränar min katträdsla, för dig som inte kan följa mig på Instagram (@tofflisen). Här ser det ut som om Maxi har tagit över och knäppt en ”självisk”, som vi kallar dessa falska selfies. Maxi i förgrunden, alltså och jag bakom:
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 