Ett inlägg om en TV-serie.
Mina onsdagskvällar fortsätter i samma stil: Jag kollar på Deckarna. Av de sex deckarförfattare som har samlats på värdshuset var det Denise Rudbergs tur att bli skärskådad i afton. Om henne vet jag typ ingenting. Jag har inte läst nån av hennes böcker.
Om Denise Rudberg visste jag ingenting innan jag såg på programmet.
Denise Rueberg har gjort sig känd på en genre som inte intresserar mig så särskilt mycket: chick-lit. Jag har gett mig på några av de mest kända utländska författarna som har skrivit den typen av böcker, men det hjälper inte – jag är totalt ointresserad. Kanske är det därför jag hittills har dissat att läsa nåt av Denise Rudberg..? Den genre hon skriver nu kallar hon själv
elegant crime.
Och jag tycker nog att det låter lite… töntigt. Eller i vart fall inte som min stil. Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag efter kvällens avslöjanden får en annan bild av Denise Rudberg. HON är nämligen inte töntig. Det visade hon redan som femtonåring när hon packade sin väska och drog – av skäl som hon ger vissa obehagliga glimtar från under programmet.
Det hon berättar om Författarförbundet får mig att pysa av ilska. Ett fack ska väl måna om medlemmar och om dem som vill gå med, inte avslå ansökningar på grund av tycke och smak?!
Om genrebytet säger Denise Rudberg att hon ville gå vidare. Hon tyckte att det blev tjatigt med chic lit och ville skriva böcker med mer samhällskritik. Då är deckare den perfekta genren.
Programmet om Denise Rudberg blev väldigt hattigt. Ett skäl till det var att Katarina Wennstam, som suttit tillsammans med Christoffer Carlsson och skrivit en kortroman där Denise Rudberg var mördare, föll ner för en trappa och skadade sig. Det blev ambulansfärd till röntgen, så Roslunds, Hellströms och Anna Janssons romanprojekt fick vi aldrig riktigt höra.
Toffelomdömet blir medel. Programmet blev för rörigt och jag hade svårt att få en bra bild av författaren.
Nästa gång är det Christoffer Carlsson som ska utredas.
Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:
Deckarna: Roslund och Hellström
Livet är kort.
Jag är lyckligt lottad! Jag har fortfarande julklappsböcker från förra året kvar att läsa. Alldeles nyss har jag slagit igen pärmarna till den sjunde och avslutande delen om polisen Fredrik Broman på Gotland, 
Äntligen har jag fått ordning på 
Nej, det finns inget som slår människohänder. Teknik i all ära, men det är den mänskliga handen som behöver tala om för tekniken hur den ska funka. När jag telefonerade med mamma berättade hon att färdtjänsten för första gången på flera år kom till rätt ände av huset där hon bor. Skälet till det är att vi påtalade problemet i ett mejl till mammas färdtjänsthandläggare. Denna har i sin tur sett till att detta har angetts hos beställningscentralen. Mamma har själv försökt ett antal gånger tidigare, men förgäves. Bilen har kommit till fel plats – med irritation, oro och förseningar som följd. Ingela har verkligen bemödat sig på flera sätt när det gäller mammas färdtjänst, detta är ett sätt. Hon har engagerat sig, hon har visat vilja att hjälpa, hon har pratat med både mig och mamma – och så har hon rättat till. Jag skickade henne ett mejl med ett tack. Det var det minsta jag kunde göra. (Fast kanske läser hon detta inlägg där hon och hela världen kan se hur tacksam jag är… Vem vet…) TACK Ingela, färdtjänsthandläggare i 
Det som nu återstår att få bukt med vad gäller tekniken är mitt trådlösa nätverk. Jag flyttade routern så att våra trådlösa moduler får bättre kontakt där vi använder dem mest. Men detta har fått till följd att vi inte kan surfa trådlöst i halva lägenheten. Jag betalar 349 spänn i månaden till 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 