Frostigt och isigt

Ett frostigt inlägg.

---

 

I natt blev det vinter igen. Det lär komma många vintrar till innan våren är här. Våren är inte nån favoritårstid i min kalender, jag är en höstmänniska. Men kanske var våren favorit när jag var barn och många av oss i kompisgänget fyllde år från mars till och med maj. (Undantag fanns!) Nu är det Fästmön och jag och vi fyller båda år i april.

Det är inte bara utomhus det är frostigt och isigt. Här inne är det ganska så kyligt också. Tänk att det ska göra lika ont varje gång en människa inte vågar stå upp för det som är fel utan väjer undan med blicken av rädsla för… frostiga (minst sagt…) relationer. Visserligen hedersamt att medge att man inte vågar. Men det är ingen hjälp för mig. Jag får åter bekräftelse på den utbredande värdelösheten. Nej, ingenting har ändrat sig sen 2009 eller 2006 eller 1999 eller 1977 eller 1969 heller…

Frostigt och isigt.

Så passande att ägna förmiddagen åt att frosta av frysen. Det behövdes! Kanske tar jag och torkar ur kylskåpet i eftermiddag. Det behövs också. Jag städar och gör rent, för jag vill inte höra sen i vinden att

hon var en riktig skitoxe, den däringa!

Det ska vara ordning och reda och rent när det är dags.

Amarone 2011 Luigi Righetti passade perfekt till Brie, gorgonzola och chèvre med fikonmarmelad.

Helgen har varit tung, men jag har samlat kraft och både producerat och tagit in. Den som tror att man klarar sig utan input lever nog i en bubbla för sig själv. Lördagsmiddagen jag lagade till fick jag spara till söndagen. Några goda ostar, fikonmarmelad och ett gott och svindyrt Amarone gick det bättre med. Det finns kvar av allt, så kanske blir det nåt gott i kväll också. Varför spara på godsakerna när man kan njuta här och nu? I graven behöver man det ju inte.

Idag har jag mobiltalat med två människor före klockan elva, varav en i Frankfurt. Tänk, den som finge resa… Igår mötte jag Lucille och hon tyckte att jag skulle unna mig en vecka utomlands.

In my dreams…

tänkte jag, men log bara vänligt och lite sorgset. Jag har inte varit utomlands sen 1996 – om man inte räknar Danmark och Finland efter det, förstås.

Jag såg ljus i morse genom fönsterrutan, mellan husen.

Något litet ljus har jag sett idag genom fönsterrutan, mellan husen. Jag kanske ska ge mig ut sen när alla fryslådor är avtorkade och alla frysvaror återbördade. Det skär i mig av sorg för att jag har fått säga nej till tre vänner. Men tårarna och tankarna – utöver dem jag har spillt här – håller jag för mig själv. Den falska omtanken har jag emellertid skickat vidare – och vad jag menar med det vet bara oss tre som det berör.

Det är måndag idag. Det är sex år och en vecka sen mitt gamla liv slogs i spillror. Jag accepterar det aldrig. Jag jobbar hårt med att påverka det. Men det kan vara försent…

 

---

Livet är kort.