Ett inlägg om en film.
Klassåterträff har jag varit på två stycken, den ena för grundskolan. Det var inte roligt, kort sagt. Ändå var jag nyfiken på att se Anna Odells film Återträffen (2013). SvT1 visade den på söndags-kvällen och man kan lugnt säga att jag inte blev oberörd.
Man kan också säga att det här är en film om en film. Del ett visar en fest, en klassåterträff. Det ska festas och glammas och pratas fina gamla minnen. Men sen dyker Anna Odell upp i rollen som sig själv. Hon håller ett tal där hon berättar om hur dåligt hon mått under skoltiden och hur illa hennes klasskamrater behandlade henne. Hon konfronterar. Under den andra delen tar Anna Odell kontakt med sina gamla klasskamrater och berättar om den här spelfilmen hon har gjort. För del ett är en film om hur återträffen kunde ha varit om Anna Odell hade varit med – i del två kommer det fram att Anna Odell aldrig blev bjuden på återträffen. Hon bjuder i stället in de gamla klassisarna att titta på hennes film om en tänkbar återträff…
Ja det låter rörigt och det är rörigt. Och jobbigt. Det är ingen enkel film. Den är konstig. Anna Odell är väldigt… provocerande, tycker jag. Samtidigt förstår jag att detta är hennes… revansch snarare än hämnd.
Det är otroligt svårt att ge ett omdöme om den här filmen. Den berör. Den river. Och är konstig. Anna Odell verkar konstig. Och samtidigt förstår jag att hon har gjort den här filmen eftersom hon har känt sig mobbad.
Toffelomdömet blir högt. Detta är ingen film man ser på för en stunds underhållning.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag såg filmen tidigare, jag är också lite tudelad, förstår hennes känslor för hur hon upplevt skolåren, men det finns ju också gränser för vad man liksom ”ger igen” med… måste erkänna jag inte minns alla detaljer i filmen, men jag minns att jag tänkte ungefär så
Jag har tyvärr inte mycket till övers för henne sen tidigare, som person, efter hennes ”konstfacksprojekt” mot psykvården
Jag kan absolut förstå att man på nått sätt vill ha upprättelse, eller ge igen, det är ju inte helt enkelt att göra det på rätt vis, heller… 🙂
Precis så känner jag. Jag är tudelad. Men jag ser filmen mer som revansch än hämnd. Personligen skulle jag aldrig göra vare sig film eller hålla ett tal om hur mobbad jag hade känt mig genom skolåren på en fest. Att få upprättelse för såna år är nog otroligt svårt.
Ja, men jag läste att projektet inte bara var fejk utan att hon i princip varit med om det (självmordsförsök) också några år tidigare.
Så ja. Tudelad är ordet!
Ja precis 🙂
Och konstig… 😉
Den där filmen har jag sett och jag tyckte att den var bra, men konstig. Lite otäck känsla blev det allt.
Ja bra, konstig och lämnade en otäck känsla. Du var ju förresten med på den där berömda återträffen i nian vi hade. Den där gången jag gick hem och var tvärilsk efter att en före detta klasskompis, vars fru låg på BB, hade stött på mig och Mimmi hade svamlat om ”min grannfru”. Minns du??? 😈
JAA!! Han stötte ju omkring på alla möjliga, samtidigt som han hade frun på BB. En riktig skitstövel. Jag tror inte han fick napp nånstans, faktiskt. Jag ser dem ibland och jag tror att de har problem med att hålla sig nyktra både frun och han.
Mimmi, däremot, ser jag nästan aldrig. Det går nog år mellan gångerna.
Ja jag ser dem ju aldrig. Och från återträffen gick jag när ”Björken” och jag råkat i luven på varandra. F*n så arg jag var! 😦
Den gav ett illamående som hängde kvar. Jag förstod den inte helt och hållet, och jag har lite svårt för henne- Men känslan från skolåren la sig som en svart klump i magen. Den där att jag vill ju vara med,att man blev lurad . Sen tänkte jag på om andra upplevde mig som skitstövlig, för i gymnasiet var jag fri från klassen och lärde känna helt nya (nästan) , och då blev jag nog rätt stöddig- för nu fick jag vara med,och bland de Populära i klassen.
Det var stor skillnad mellan grundskolan och gymnasiet, tyckte jag. Men gymnasiet hade man ju valt själv, åtminstone linje och så som det hette på den tiden; grundskolan var bara ett tvång.