Posted in Böcker, Familj, Personligt, TV, tagged arbete, bild, brev, byrådirektör, Claes Malmberg, datum, Den fjärde mannen, En annan tid ett annat liv, förvirrande, hattigt, Helena af Sandeberg, hoppigt, huvudrollsinnehavare, inte omtyckt, klara sig undan, Leif GW Persson, litteratur, mamma, medel, mord, nja sådär, nutid, ockupationen av den västtyska ambassaden, omdöme, polis, Rolf Lassgård, roll, SÄPO-chef, se likadan ut, skarpa hjärnor, skådespelare, skådespeleri, släkt, Statistiska Centralbyrån, svenskar, Sveriges Television, tillträda, titta, trio, vidrig, webbplats on 30 december 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Samma kväll som Den fjärde mannen hade premiär på SvT fick jag veta att mammakusinen B och huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård är (ganska nära) släkt. Och eftersom B är mammas kusin måste ju även jag vara släkt med skådespelaren? Skämt åsido, mamma och jag tittade honom och de andra, förstås, i den första delen.
Helena af Sandeberg och Rolf Lassågård i Den fjärde mannen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Avsnittet inleds 1989 med ett mord på en byrådirektör vid Statistiska centralbyrån. En man utan familj och vänner och inte särskilt omtyckt på jobbet. Sen hoppas det till nutid. Lars Martin Johanssoyrån (Rolf Lassgård) utnämns till SÄPO-chef. Han samlar en trio skarpa hjärnor runt sig. Just när han har tillträtt kommer ett brev till enheten innehållande ett datum. Det handlar om ockupationen av den västtyska ambassaden 1975. Brevskrivaren insinuerar att terroristerna måste ha haft hjälp av fyra personer utanför. Fyra svenskar. Lars Martin Johansson och hans trio sätter igång att jobba med detta.
Ja det här är hattigt värre. Vi hoppar från 1989 till nutid – och sen även till 1975, alltså. Det är lite väl hoppigt och förvirrande, särskilt som framför allt Helena af Sandeberg i sin roll som Eriksson ser likadan ut 1989 som nu. Annars är det skådespeleriet som den här första delen klarar sig undan på. Claes Malmberg är lysande som den vidrige polisen Bäckström.
Nä, jag föredrar nog Leif GW Perssons böcker. Just den här TV-serien baseras på hans roman En annan tid, ett annat liv.
Toffelomdömet efter den första delen blir ett ”nja, sådär”, det vill säga medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Familj, Personligt, tagged artikel, hopp, klicka, läsa, media, ordna sig, politiker, uppföljande artikel, Upsala Nya Tidning, yngsta bonusdotter on 30 december 2014|
3 Comments »
Ett medialt bonusdotterinlägg.
Idag har lokalblaskan en uppföljande artikel om min yngsta bonusdotter Frida. Jag reagerar direkt på rubriken och känner ett visst hopp för att saker och ting ska ordna sig till det bästa. Klicka på bilden så kan du läsa artikeln på nätet!
Nu har en politiker reagerat. Klicka på bilden så kan du läsa dagens artikel i UNT!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Diskutabelt, Epikuréiskt, Familj, Krämpor, Personligt, tagged arbeta, arbetsrum, automatiskt, öppet valv, besök, döden, dörr, diskussion, dotter, eget rum, empati, empatilöshet, ergonomi, ergonomiskt bra position, falla på eget grepp, förhoppningar, förvänta sig, fyrsal, gästrum, generation, glädjelöst, gnälla, goda människor, ha rätt till, hård, hemlös, inkonsekvent, kall, Klara, kluven, krav, kyrka, lap top, lite hånfullt, livsmedelsaffär, mamma, middagsbord, natt, nya äventyr, olika dygnsrytm, orka, på bekostnad, rygg, samhället, sätta sina spår, sång, söndag, shopping, sitta i sängen, sjukdom, sjulhus, skönt, skratta, skriva, slås av, slippa kylan, sovrum, stänga, stå på kö, stå utanför samhället, Stockholm, ta i lite, tak över huvudet, tiggare, tvåsal, vaken, vakna tidigt, vägg i vägg, välfärdssamhället, vänta, vård och omsorg, verklighet on 30 december 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om att ha nåt eget.
En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.
Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?
Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!
Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)
Jag har en säng…
När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.
Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 