Astrid

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Alla i vårt land har säkerligen hört talas om Astrid Lindgren. Vi är många som har nån sorts förhållande till henne. För mig är hon en del av min barndom. De underbara böckerna om barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Emil och Pippi fick jag till livs som barn. Berättelserna är med mig än. I kväll var det därför en extra speciell stund när jag slog mig ner i bästefåtöljen för att titta på första delen av tre av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren, kort och gott kallad Astrid.

Astrid Lindgren som ung. (Bilden är privat och lånad från SvT:s webbplats.)

Astrid Lindgren växte upp i Näs utanför Vimmerby. Hon bodde granne med min mormor, som var fyra år yngre än Astrid. Astrid var dotter till den djupt religiöse kyrkvärden Samuel August och hans hustru Hanna. Men Astrid hade tidigt myror i brallan, om man får tro min mormor. Och det bar sig inte bättre än att hon blev med barn med sin förste chef, chefredaktören Reinhold Blomberg på Vimmerby Tidning. Astrid var då fortfarande tonåring medan chefredaktören var 50 bast och redan sjubarnsfar. Skandalen var ett faktum. Och det är detta och sonen Lasse som denna den första delen handlar om mest.

Som ogift mor – för Astrid ville inte gifta sig med Blomberg – tvingades hon lämna bort sonen. Lasses tre första levnadsår tillbringade han i fosterfamilj i Danmark. Men sen blev Astrid tvungen att ta hem sin son till Stockholm, dit hon flyttat. Lasse blev sjuk och äntligen kom lite hjälp från morföräldrarna. Så småningom träffade Astrid Sture, också han ursprungligen hennes chef och gift med en annan kvinna. Men de två blev ett par och Lasse fick komma till dem för att år 1934 bli storebror till Karin.

Barnen Lasse och Karin har till stor del varit en grund i Astrid Lindgrens författarskap. Där vimlar av små ensamma, föräldralösa barn, särskilt pojkar, men också tuffa flickor. Astrid Lindgren var ovanlig för sin tid och ganska okonventionell. Lite lustigt i sammanhanget att dokumentären om henne föregåtts av bråk mellan dokumentärfilmmakare.

Den här första delen om en av Sveriges största barnboksförfattare var riktigt stark och intressant. Jag ser med spänning fram emot del två som visas på söndag i SvT 1.

Toffelomdömet om del ett blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den lille vännen

Ett inlägg om en bok.

---

 

När jag slutade mitt förra jobb fick jag böcker av mina kollegor. En av dem var Steglitsan. Den läste jag med stor behållning och blev sugen på att läsa resten av Donna Tartts böcker också. I början av augusti köpte jag de två andra – ja, hon har bara skrivit tre böcker. Först läste jag Den hemliga historien och nu har jag läst den sista av dem, Den lille vännen.

Som de övriga två böckerna är Den lille vännen en tegelstan. Här landar vi på strax över 600 sidor. Bashistorien handlar om familjen Cleve, en familj som gått sönder. Skälet är att nån hängde lille Robin i trädgården. När systern Harriet, som då var nyfödd, blir tolv år bestämmer hon sig för att hitta mördaren.

Nåja… Det här kunde ha varit en deckare. Eller nåt. Men det är en rejäl… tråktegelsten. Den handlar en hel del om droger – vilket inte är första gången i författarens böcker. Jag kommer på mig med att sitta och fundera över vilken drog författaren gick på när hon skrev boken.

Som litterärt verk är det språkligt sett av hög kvalitet, även om jag tycker att meningarna är i längsta laget. Men jisses, historien kommer ju aldrig framåt!!

Nä, Toffelomdömet blir lågt.

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 52: Tomten och Tönten

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Nej då! Jag VET att det är torsdag och att ”alla” väntar med spänning på att få läsa om den Tofflianska veckans höjdpunkter och lågvattenmärken (<== ironi). Samtidigt är det faktiskt juldag och en gammal Toffla måste också få vila Toffelfingrarna lite. Men här kommer de nu, den Tofflianska veckans höjdpunkter (Tomten) respektive lågvattenmärken (Tönten). Det är inte svårare än så här:

Tomten 

• Uppsalakulan (Vilken underbart vacker sak! Tack, älskling!)
• Min familj (Tack för att ni finns!)
• Alla fina julklappar (Tack snälla alla!)
• Julklappen från Den Hjärtegoda till Anna och mig (Så omtänksam – som alltid, är hon!)
• Den batteridrivna fotfilen (Den är provad och den var lika skön som jag trodde! Tack bonusbarnena!)
• Mammas köttbullar (De är lika goda på kycklingfärs.)
• Rippes fina tulpaner (Underbart vackra!)
• Regnbågssockar och orange tossor (Mina fötter fryser inte i alla fall! Tack Monica och Sister of Pain!)
• Prasslig julklapp från Anders (Nu har jag fått tre nummer!)

Tönten

• Förföljare (Fixerade stalkers som visst aldrig ger sig.)
• Mannen som förstörde mitt liv för snart sex år sen (Nej, jag kommer aldrig att tacka dig för helvetet jag har har fått.)
• Lite för kallt här hemma (Det verkar vara nåt fel, för det är bara elementen åt baksidan som fungerar.)
• Hosta och nästan ingen röst (Det är så irriterande!)
• E-kommentarer (Totalt värdelösa.)
• Bomber i New Village (Nä, fy te rackarns!)
• Moms för second hand-affärer (Nej! Det är bara DUMT!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsalakul(a)

Ett vackert inlägg.

---

 

Visst är den vacker??? Det finns inga ord för Uppsalakulans skönhet där den hänger i mitt sovrumsfönster med vintersolen som studsar på den från höger. Tack älskling!

Skönhet!

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fina ord och kärlek

Ett inlägg om ord.

---

 

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julafton 2014

Ett julaftnigt inlägg.

---

 

Det har varit en fin julafton, men jag är rätt slut i rutan nu. Vi är bara två här, fast det är ju ändå så att det ska kokas kaffe, fixas mat, grejas, pratas etc. Min röst är definitivt slut nu och jag hade hoppats få telefonera en stund med Fästmön, Tyvärr inte, dårå. Jag får inte ens fram krax. Extra trött blev jag mot slutet av kvällen när vi ägnade en timme åt att leta efter mammas mobil – varför hon nu plötsligt skulle ha den (hon använder den aldrig). Mamma pratar hela tiden och jag måste ju svara, så rösten tar slut ganska snart.

Vi brukar alltid se julfredens utlysande i Åbo på TV:n på julaftons förmiddag, men det var knappt att mamma hann med. Hon vimsade runt här och sen var det prat och sång genom den kvart programmet varade. Likaså under Kalle Anka skulle det pratas och sjungas. Så det är inte bara min röst som är slut utan även mina öron.

Nu vill jag ha till protokollet att jag älskar min mamma. Men det är jobbigt när jag inte mår så bra att orka med. Sen blir mamma lite sur också när jag får sms och så från vänner och familj. Det är liksom mamma som ska ha allt fokus under de veckor hon är här. Jag vägrar emellertid att stänga av mitt vanliga sociala liv och mitt andra familjeliv, fast mamma blir sur, det går inte att komma ifrån.

Julmaten blev god och lyckad och vi åt i lugn takt så att vi skulle kunna smaka allt. Jag drack mumma och Jämtländskt julöl till maten och en och annan östgötsk snaps slank ner också.

Julklapparna var alldeles för många och för dyrbara! Högst på min önskelista stod en batteridriven fotfil och tänk att mina bonusbarn hade köpt mig en sån! Av Anna fick jag en massa bra böcker liksom av Jerry och vännen FEM. Annas snälla mamma och L gav mig duschcreme, handkräm och lotion och så fick jag tvålar av både Anna och mamma. Ren lär jag bli! Vännen Sister of Pain hade sänt mig ett par underbart snigga orange tossor. De kommer väl till pass när det är så här kallt i lägenheten. Ja, vi har fått värme i elementen åt baksidan till, men elementen åt framsidan, det vill säga i köket och sovrummet, är fortfarande kalla. Vi har för övrigt fått snö och det är minusgrader ute.

Julhälsningarna har varit många under dan och ett julkort från Hortellskan och hennes K hade också hittat till postboxen. Jag visste inte att det var postutdelning idag. Roligt att få höra från min eritreanska hafti i Stockholm också.

Nu har jag krupit till sängs med min dator för att skriva dessa ord. Jag njuter också av att titta på den finaste julklappen som nu hänger i gardinstången i sovrummet – en underbart vacker Uppsalakula som måste ha kostat Anna en smärre förmögenhet. Det är så vacker!

I morgon förmiddag tänker jag göra en FEM (stanna i sängen och njuta av litteratur) och läsa riktigt länge. Hoppas kunna slå en pling till min älskling också. Det är inte klokt så jag längtar efter Anna!

Ett stort TACK till alla som har varit med och förgyllt min jul 2015 hittills. Särskilt tack till familjen för alla fina julklappar!

Här kommer några bilder från min julafton:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att du också har haft en fin julafton och att du har fått en klapp, kyss, famntag eller ett handtag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »