Posted in Familj, Personligt, Vänner, tagged Amaryllis, eftermiddag, extra gott, fin, fina ord, juldekorerad kruka, livet, omtanke, tufft, vacker, varm tack on 06 december 2014|
Ett tackande inlägg.
Ett varmt tack till L för den fina amaryllisen som kom i en vacker, juldekorerad kruka i eftermiddags till Fästmön och mig! Det var väldigt fina ord som medföljde dessutom. Ibland är det extra gott med vänners omtanke när livet är tufft.
Tack för den fina julgruppen och din omtanke, L!
Livet är kort.
Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, tagged akademiker, Anatomiska institutionen, Anna Lihammer, arkeolog, Årets debutpris 2014, död, debut, december, delikat, fakta, fiktiv berättelse, fruktansvärd människosyn, gift, Gustavianum, Historiska media, homosexualitet, huvud, inga höga tankar, källare, konstiga hål, kriminalroman, kropp, kuslig stämning, kvinnlig läkare, likkar, litteratur, manlig kollegor, mördad, mörk och skrämmande skildring, mörker, Medan mörkret faller, Mohammed Omar, nassar, nominerade, novell, obehagliga seriemord, påminna, pluspoäng, polis, polissyster, Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, prominent plats, psykisk sjukdom, radikal, rasbiologer, ruggig, ruskiga mord, samtid, skönlitteratur, steriliseringslag, Stockholm, Svenska Deckarakademin, Sverige, syn, ta makten, Tyskland, Tyskt rekviem, Uppsala, utredning, verkliga händelser on 06 december 2014| 2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Medan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)
Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…
[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]
Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.
Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.
Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!
Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!
Livet är kort.
Posted in Epikuréiskt, Familj, Musik, Personligt, Puckon, tagged alkohol, arbeta, arbetsgivare, ägghalvor, äta, öra, överförfriskat par, bakom, barn, bestick, betala själva, bistå, boka bord, buss, byggarbetsplats, chokladpudding, dåligt ljus, delade på fel ledd, dessert, dricka, exempel, färsk, företag, folk, foto, frukt, Gamla Uppsala, gapa och skrek, garderob, gång, glad, glad och trevlig, god tid, grodor hoppade ur näbbarna, hämta, hångla med sin bordsdam, hårdost, hemlagat godis, ifred, inget undantag, jacka, julbord, kackla, kaffe, kameramobilen, köpegodis, kött, kladdkaka, klassisk miljö, konserverad, kroppar, larm, mat, mosig och blöt, nöjd, nyktra till, Odinsborg, omöjligt att tränga sig fram, placering, potatis, provsmaka, regn, rolig, säga det dummaste, sällskap, söt, Scandic Nord, sill, sillbord, sillinläggning, skämmas, skitiga skor på bussätet, slaskiga kyssar, smörgås, smita, snorkigt bemötande, språk, stilstudie, struvor, svårt att föra en dialog, ta slut, tallrik, telefoni, trångt, trött, trevlig plats, trevligt sällskap, trycka på, underhållning, uppfostran, upplåta sin börs, Uppsala, ursöt, utmärkt ställe, vackert namn, varmrökt lax, vatten, väl planerat, vippa, visdomsord on 06 december 2014|
Ett julbordat inlägg.
När man ska äta julbord i Uppsala tycker jag att det passar bäst att äta det i klassisk miljö. Fästmön och jag har förr om åren ätit på Scandic Nord och varit väldigt nöjda, men efter det snorkiga bemötande jag fick förra året i telefon intar vi julbord på ett annat ställe. Två år i rad har vi nu ätit på Odinsborg i Gamla Uppsala. Betalade gjorde vi själva, för ingen arbetsgivare upplät sin börs för oss.
Visdomsord på Odinsborg.
Det jag gillar bäst med Odinsborg är egentligen varken maten eller den musikunderhållning som utlovades (vi smet just som underhållningen började) – utan det är det goda bemötandet. Det är glada och trevliga människor som arbetar där, från det att man ringer och vill boka bord till dess att man hämtar ut sin jacka i garderoben. Ett exempel:
Jag tyckte att jag var ute i god tid när jag bokade bord, men eftersom det var underhållning samma kväll blev borden snabbt bokade. Trots detta ordnade personalen en trevlig plats åt oss två – inte på nåt undantag, inte heller mitt i nån gång utan på ett alldeles utmärkt ställe. Väl planerat!
Julsnapsen var prima!
Serveringen och beställningen av drycker sköttes av, vad vi såg, tre personer. Det gjorde dessa galant! Det var minimala väntetider på det mesta. Däremot hade vi gärna bistått med en del andra tips och råd vad gäller planeringen, till exempel placeringen av bestick och tallrikar (det var stundtals omöjligt att tränga sig fram till det enda stället där de fanns) och hårdosten (den vill man ju ha på smörgås till maten, inte till dessert). Och det var lite frustrerande att potatisen hela tiden tog slut, liksom kaffet mot slutet av kvällen.
Maten då? Eftersom jag inte äter kött blev det mycket från sillbordet för min del. Och lax. Den varmrökta laxen var jättefin, men sillarnas inläggningar var lite tama. Ägghalvorna var delade på fel ledd, enligt mig, vilket gjorde att de vippade hela tiden. Potatisen låg i lite vatten, vilket gjorde den väldigt mosig och blöt och inte särskilt god. Dessertbordet var det bästa på hela jordbordet, tycker jag. Där fanns såväl färsk som konserverad frukt och både köpegodis och ”hemlagat” godis. Utöver detta fanns bland annat struvor, kladdkaka, chokladpuddingar och andra små desserter i glas med mera med mera. Några bilder tog jag inte – det var alldeles för trångt och för mycket folk samt dåligt ljus.
Folket som var där var väldigt blandat. Det var trängsel in i lokalen när vi kom. (Bakom oss stod ett något överförfriskat par alldeles för nära oss. Det var inte roligt att höra deras slaskiga kyssar i mina öron eller känna deras kroppar trycka på.) Enligt personalen var det mycket företag just igår kväll. På ena sidan hade vi ett trevligt sällskap med en ursöt och glad liten kille (vi satt hela tiden och försökte gissa vilket språk de talade på); på andra sidan hade vi ett större sällskap varav en person antingen gapade och skrek eller hånglade med sin bordsdam. Ja, de drack en del också, men åt desto mindre. När mannen hade vräkt ur sig
Heil H****r!
hade han liksom sagt det dummaste man kan säga och hans sällskap tycktes skämmas. Mannen och hans bordsdam lämnade tack och lov stället strax efteråt för att förhoppningsvis nyktra till nånstans där ingen hörde alla grodor som hoppade ur näbbarna.
Mitt eget sällskap var det bästa, förstås. Anna var söt och rolig som vanligt, men vi hade svårt att föra en dialog i larmet av alla kacklande människor. Här är en stilstudie, dock i ljus som var dåligt för foto:
Toffelomdömet för julbordet på Odinsborg blir högt. Bästa betyg får personalen (särskilt personen med det vackra namnet som serverade oss våra drycker), lägsta betyg gapiga gäster som skriker rasistiska slagord. Maten hamnar nånstans mitt emellan. Det var helt klart värt 475 kronor/person.
Vi tog buss nummer två en bit av vägen både dit och hem. På hemvägen noterade jag en person som uppenbarligen inte fått nån god uppfostran hemifrån. Skäms att sitta med skitiga skor (det regnade ute och Gamla Uppsala är lite av en byggarbetsplats just nu) på bussätet mitt emot!
Dålig uppfostran! Skäms!
Livet är kort.
Posted in Epikuréiskt, Familj, Personligt, tagged a sweet tooth, avslöja, Björn Hellberg, fågelbo, fräscha till sig, Gamla Uppsala, grunda, höga förväntningar, hem, julbord, julklapp, kaffe, litet träd, mamma, mässor, räkmacka, rendez-vous, säsongsbetonad klappjakt, sen lunch, shopping, smaskens, smärre fika, trängas med folk, vila fötterna on 06 december 2014| 4 Comments »
Ett klappande inlägg.
Lite Twist till lilla mamma i julklapp.
Igår på dan ägnade vi oss åt en viss säsongsbetonad klappjakt. Naturligtvis kan jag inte avslöja vad som inhandlades, mer än det jag redan har avslöjat – mottagaren var dessutom med vid tillfället. Så en klapp är fixad och klar i alla fall. På ett annat ställe – och jag kan naturligtvis inte avslöja var – hittade jag klapp nummer två, lite smaskens till lilla mamma som har det som kallas
a sweet tooth
Anna bjöd på sen lunch.
Det var en prövning att befinna oss där vi befann oss och därför intog vi en smärre fika på Stormarknaden. Det var för övrigt där Anna hade sitt rendez-vous med Björn Hellberg. Vi behövde ju grunda med nåt rejält före julbordet. Anna bjöd på sen räkmackelunch och kaffe, alltså en smärre fika.
Lika höga förväntningar som fågelboet i det här lilla, lilla trädet.
Vi hade höga förväntningar på kvällens julbord. Mer om det kommer i ett separat inlägg! Det var skönt att komma hem en stund emellan och få vila fötterna och fräscha till sig innan det var dags att trängas med folk igen. För i Gamla Uppsala var det massor av människor… Och då menar jag massor…
Livet är kort.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Twingly-länkare
Powered byIP2Location.com
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 