Annorlunda

Ett annorlunda inlägg.

---

 

Ett kuvert från Opal förlag kom i postboxen idag.

Det har varit en annorlunda dag idag. Jag har tränat inför den kommande tystnaden. Det gör redan ont och jag är rädd för den, tystnaden. Rädd att orden ska ta slut igen som de höll på att göra 2009. Ja, jag är rädd för en massa saker, helt enkelt. Det är inte slut än, men snart. Trafiken från sagoväsen och oknytt är fortsatt tät trots att jag skriver väldigt lite, så miljonen besökare blir det snart. Jag bävar för ridån. Tystnad är OK – när den är självvald. Och innan bloggen tystnar har jag ett par åtaganden som jag ska försöka fixa. Idag kom ett av dem – som ett brev på posten.

Men jag har sociala kontakter i verkliga livet också. Idag på förmiddagen hade jag ett långt och djupt samtal med en god och klok vän. Vi talade om många saker, bland annat om människor som säger sig avsky mobbning och som sen ägnar sig åt det själva. Fast de vågar ju inte stå för det, utan döljer sig bakom falska och lånade identiteter. Nu är de emellertid inringade.

Fästmön är min klippa just nu. Jag är så glad att hon följer med på min lilla resa i morgon! Och mamma har ringt och för en gångs skull lyssnade hon i alla fall till 50 procent på mig. Det är inte alla som har en familj och goda vänner. Jag är lyckligt lottad i det fallet!

Det har varit en annorlunda dag – och ändå inte. Jag har läst ut en bok, jag har dammsugit, vi har ätit och snart ska jag fika med Anna. Jag försöker lära mig att bloggen snart är död. En bit i taget, så att tillvaron inte rämnar (ja, så mycket har den betytt). Men nu ska jag leva en stund innan jag dör.

Nu tar orden slut för idag. Jag ville bara tacka för ALLA som bryr sig och alla som lämnar så fina kommentarer att jag satt alldeles överrörd i bilen och grät. Tack!

I morgon är jag inte här. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Busters öron

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag minns faktiskt inte hur det kommer sig att jag nätshoppade Maria Ernestams bok Busters öron. Men jag tror att det var Bokkvinnan i Östergyllen som hade skrivit om den på att sätt som gjorde mig nyfiken. Det är inte nån helt ny bok – den kom ut redan 2006. Fast det vet väl var och en att den som väntar på nåt riktigt gott, väntar alltid aldrig för länge..?

Busters öron kommer mycket riktigt från Buster. Hunden, som skrämmer flickan Eva så mycket fram till dess att hon tar kommandot och gör nåt förbjudet. Det är då öronen kommer i hennes ägo. Det är dem hon viskar i när mamma inte är snäll och när den stora kärleken sviker. Eva växer upp i ett hem med en självcentrerad mamma och en svag pappa. I stället för att kuvas och till sist gå under bestämmer hon sig för att överleva. När hon fyller 56 år får hon en gammal hederlig dagbok. Hon börjar skriva i den om det hon gjort allt för att glömma. Evas kärlek till rosorna har varit betydligt mer törnefri än relationerna, nämligen…

Den här boken griper tag i mig från första sidan. Den släpper inte greppet om mig, trots att jag fick avbryta läsningen knappt halvvägs för annan litteratur. Det var som att kliva in i en delvis bekant värld och få bekräftat att det inte alltid är barn det är fel på, minsann. Läsupplevelsen är stark och jag tror på sätt och vis att det var bra för mig att pausa en stund. För den berättelse som växer fram är inte bara annorlunda, den är väldigt… mycket känslor.

Du får vara med om en omtumlande historia om du är modig nog att läsa Busters öron. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen närmar sig…

Ett litet separationsångestinlägg.

---

 

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

Mina ord får ta vägen nån annanstans.

Idag ska det komma snö här i Uppsala. Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 45: Fackmedlem och Fuckidiot

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Ibland har jag lust att skriva precis allt jag tänker. Men hur skulle det se ut? Och vad skulle jag då får för skit för det? Nä, det är torsdag och du serveras en gammal hederlig hiss- (fackmedlem) och diss- (fuckidiot)lista från den gångna, tofflianska veckan.

Fackmedlem

• Oomkullrunkelig (Ett underbart ord!)
• Toffeltorsk i ugn (Ser oaptitlig ut, men blev rätt OK.)
• Philomena (En underbar film!)
• Tre Augustnominerade böcker (Det var en ÄRA att få recensera dem!)
• Kokad soppa i solen (En skön promenad som gav kraft och energi.)
• Blommande pelargon (Lucilles gröna fingrar har gjort det!)

Fuckidiot

• Ingen service på Pensionsmyndighetens servicekontor (Varför lurar ni människor med falsk marknadsföring att man ska få prata med en människa?)
• Självmord (Nej, det sker alldeles för många!)
• Ny rättegång om eventuellt sekretessbrott i dokusåpa (Jag tycker ansvarig organisation – inte produktionsbolag – ska erkänna sin skuld och betala det futtiga skadeståndet.)
• Hånfullt twittrande och hätska blogginlägg (En mening tagen ur sitt sammanhang kan uppenbarligen ältas hur – och hur länge – som helst.)
• Dämpad skrivglädje (Elakheter kan döda även den ordika.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »