Ett trumpet inlägg, men glatt i änden.
Min föresats var att skriva ett positivt inlägg nu på eftermiddagen. Men det kan man ju ge sig den på att det inte blir. Fast lite ändå. Mot slutet. Ett antal ärenden skulle avverkas i city. Bland annat tog jag en tripp till Arbetsförmedlingen för att fixa biljetter till fredagens evenemang. Jag hade tur idag, för jag fick bra service – även om jag undrade hur arbetsförmedlaren kunde förväxla ett datum för ett klockslag… Nåja, för mycket ska man väl inte förvänta sig, man kan bli glatt överraskad.
Värre var det för kvinnan före mig i nummerlappskön. Hon var fem (5) minuter sen till sitt möte. Genomsvettig bad hon om ursäkt och på stapplande svenska försökte hon förklara att bussen hade varit försenad. Ingen nåd. Ingen nåd! Hon fick inte träffa sin handläggare. I stället fick hon köa för att få en ny tid – om två veckor, först, råkade jag höra. Empati, hört talas om det? Vad hände med den akademiska kvarten som annars är så vanligt förekommande här i universitetsstan? Och hur hade handläggaren på fem minuter lyckats både boka och ta emot en ny kund? Man undrar…
På väg till nästa ärende passerade jag Pensionsmyndighetens servicekontor. Jag tänkte att jag åtminstone skulle hinna boka en tid för ett möte. Det var dessutom så fiffigt att Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och Skatteverket hade detta kontor tillsammans. Jag tänkte att det var ju toppen, man kanske har frågor som tangerar alla tre myndigheter. Vilken bra idé och vilken toppenservice! Tänkte jag, som sagt.
När jag köat en liten stund kom jag fram till en kvinna bakom en disk. Jag sa:
Jag skulle vilja boka en tid för ett personligt möte.
Du skulle nog aldrig ha kunnat gissa att jag faktiskt fick det här svaret, som gjorde att alla mina tankar kring toppen och service kraschade:
Det går inte, för dom vill helst inte det.
Min haka föll ner på bröstet.
[…] dom vill helst inte det…
Eh… Ett servicekontor som inte vill ge service – vad är det för mening med det???
Jag förblev stum och kvinnan stirrade på min haka. Antagligen blev hon nervös för att jag var tyst för hon la till:
Men en videokonferens går bra.
Då fann jag mig och svarade, medan jag vände kvinnan ryggen och stegade ut:
Tack så mycket. Tack så mycket för ingenting.
Sen gick jag till kyrkan för att mina svarta tankar skulle bli lite ljusare.
Det är bra att Gud är kärlek när jag är arg.
Några tankar och böner samt ett toalettbesök senare fann jag mig inhandla ett par böcker för tillsammans en guldpeng. Ja, för jag hade dessutom hunnit träffa en föreföredetta kollega, morsat och blivit avsnäst (h*n hade bråttom, så h*n är förlåten). Nån tröst skulle jag väl ha! En av böckerna ska ha Uppsalaanknytning, den andra är en debutroman.
Syndafallet av Ruth Rendell och Älskade du av Barbara Voors.
Strax därpå fick jag en hård kram och trevligt sällskap under en timme. Människor lever så spännande liv, tycker jag som för det mesta sitter här hemma och ugglar! Till orden intog jag en helt ljuvlig tomatsoppa. Inte nån burksoppa, utan hemgjord, och så två brödskivor, Bregott, vatten, kaffe och liten chokladbit – för 60 kronor. Dessutom kom personal med brickan till bordet. Där snackar vi service! Och var i stan får man en lunch för det priset??? Svar: Ingenstans – mig veterligen!
Dagens lunch för 60 kronor.
Ytterligare några ärenden och ett möte senare anlände jag till hemmets trygga vrå. Helt slut av dagens alla intryck, upptäckte jag ett kuvert i min postbox. Fylld av bävan tog jag upp det till lägenheten. Skulle det innehålla nåt dödsfarligt virus? Eller avföring, kanske? Det skulle ju passa bra till den här skitbloggaren, eller hur..?
Vad kunde det vara i kuvertet?
Jag klämde och kände lite på kuvertet. Det var bulligt och lite mjukt. Med all säkerhet bajs, alltså. Men nej! Det var godaste vännen Rippe som fyllde på mitt förråd med nånting jag nyligen har försnillat! Tusen, tusen tack – inklusive för bonusprylen!!!
Och jag som gick och väntade på ytterligare en bok för recension får kanske rolig post i morgon också tack vare detta! All well that ends well. Men se Pensionsmyndigheten, den står inte högt i mina tankar längre. Varför ha servicekontor som inte ger service??? Beats me…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag förstår att du blev stum… Det skulle nog vem som helst bli. Vad är de rädda för? Det är min första tanke. Obehagliga frågor? Ett kok stryk?
Absolut att man behöver bli lite kyrklig och lite bokshopaholic när man råkar ut för såna svar! Hujedamej!
Ja ett SERVICEkontor som inte ger service känns ju väldigt… märkligt… För övrigt är jag ingen våldsam person alls, det vet du ju.
På tal om kyrklig, vinkade du till CE i helgen från mig???
Jadå! Jag vinkade i alla fall åt det hållet. Det var ju mörkt när vi var där, så jag kunde inte leta reda på precis rätt ställe. Men jag tänkte ta mig en promenad upp dit en dag och leta reda på stenen och kanske lämna nån liten blomma. Vår kyrkogård är ju så otroligt vacker så där kan man strosa länge!
Du är snäll, du FEM! Graven ligger på kullen ovanför krematoriet. Det är inte helt lätt att hitta den.
Er kyrkogård är MYCKET vacker!
Ett servicekontor som inte tillhandahåller service….man blir knappt förvånad längre och det skrämmer mig!
Tomatsoppa, det är gott det!
Brukar göra det emellanåt och då gör jag mycket, för Elliot han älskar mormors tomatsoppa så det blir alltid ”matlåda” till honom 😉
Ha dé!/Kram
Detta icke serviceinriktade kontor var bland det underligaste jag varit med om. Jag hoppas VERKLIGEN att de ändrar sin marknadsföring innan reklamen blir anmäld för vilseledande…
Denna suppe var riktigt god, med bitar av mumsigt i.
Kram!