Ett inlägg om en bok.
Min drömresa gick länge till Egypten. Jag drömde om pyramider och folkmyller på marknader, precis så där som man ser i filmer baserade på Agatha Christie-deckare och liknande. Kanske var det därför jag sparade Tina Thunanders bok Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid till sist av de de tre Augustnominerade böcker jag fick för recension. Doktor Nasser är nominerad i klassen Årets svenska fackbok.
Några pyramider ser jag inte tillstymmelse av i den här boken. Journalisten Tina Thunander har skrivit en bok om revolutionernas och krigens Kairo. Doktor Nasser blir hennes lärare i arabiska, ett extraknäck han har för att klara ekonomin. För trots att han har läkarpraktik har doktor Nasser inte de rätta kontakterna, nåt som bland annat gör att han inte äger en bil. Eftersom lärarens resor till språkstudenten tog två timmar enkel väg, beslutade Tina Thunander att de skulle träffas på andra ställen och ha lektion i stället. Just därför får hon följa med och se ställen hon annars inte skulle ha besökt. Boken börjar i december 2011 och epilogen är skriven i juni i år.
Eftersom jag inte har möjlighet att resa utanför Sveriges gränser är det alltid spännande att läsa böcker om andras resor. Men jag hade nog inte själv valt just den här boken. Det är ju inte nån turistguide, precis. I stället tas jag med på en resa in i en kultur som är väldigt främmande och annorlunda jämfört med den jag lever i här. Mot slutet av boken skriver författaren bland annat detta, som jag tycker visar på den största skillnaden mellan där och här:
[…] Även den som aldrig hört en bomb tidigare, känner igen ljudet när den detonerar. En kort hård knall, fönsterrutor som skallrar. Ända ner under täcket kände jag hur hela världen för ett kort ögonblick skakade, rusade sedan upp, drog undan gardinen och såg ett svampformat gråsvart mol som växte på himlen, bortom Tahrirtorget. […]
Hela boken handlar om krig, revolution och politik. Som en röd tråd är också bilen som doktor Nasser inte har. Bilen, som är en symbol för framgång och goda inkomster. På ett ställe i boken beskrivs en grupp unga män som på eget initiativ kontrollerar folks väskor så att de inte för in vapen på torget. Och så frågorna om vad den främmande besökaren tycker om revolutionen och islam. Det är verkligen inga trevliga och tillrättalagda turistbeskrivningar.
En del roligare passager finns emellertid också i boken, dess huvudteman till trots. Jag blir till exempel mycket förtjust i beskrivningen av hur städningen går till hos doktor Nassers moster och morbror och vad som händer om man en sån dag kommer oanmäld på besök. Intressanta är också kontrasterna mellan yttersta fattigdom och smartphonesurfade och Facebookande.
Boken är välskriven och ger initierade beskrivningar av ett Kairo som inte är turisternas. Den innehåller lite för många korrekturfel. Formgivningen är enkel, men snygg: det är mjuka pärmar med flikar för bokmärkning. Fast jag hade, som sagt, inte valt att läsa den själv.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 