Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 november, 2014

Ett inlägg i vilket jag ser det positiva i regn och mörker.


 

Regnig kväll i sepia

Det regnar varje dag, vilket inte gör fönstren renare.

Det är inte många som gillar ösregn och mörker, men jag gör det faktiskt! Jag får helt enkelt så mycket gjort här hemma när regnet vräker ner utanför och mörkret sänker sig över mig mest hela dan. Idag har jag tvättat och gått ett varv med dammsugaren, till exempel. Och så har jag skött en del administration, sökt ett par jobb som kändes rätt OK. Fästmön är skjutsad till arbetet och i samma veva tog jag med mig några soppåsar till soprummet.

Det enda som inte blir gjort är fönsterputsningen. Det känns så himla trist och tröstlöst att putsa fönster när det ju regnar varje dag. Inte blir fönstren renare av regnet heller. Snart går det nog inte att se ut genom dem – regnet slår ju på åt olika håll varje dag.

Sen blir det si och så med promenader när regnet öser ner. Jag äger ett par vattentäta skor, men det är värre med ytterplagg. Skinnjackan med sin fejkade pälskrage är nog skön att ha på vintern – regn gör den fläckig och flammig. Det blir mest att jag har min gamla fleecejacka, som väl snart är 15 år gammal. Den är fodrad, men under den har jag en luvatröja så att jag kan trä luvan över huvet om det regnar lite för mycket även för mig. Dessvärre luktar det lite blöt hund om mig när fleecejackan blir blöt… Anna har inte några vattentäta skor alls och en täckjacka som i och för sig är varm, men blir väldigt tung och blöt när det regnar. Därför stannar vi mestadels inomhus i det här vädret. Under den gångna helgen har vi mest sett film och glott på TV, läst och spelat Wordfeud. Och sovit. Anna hade sömn att ta igen.

Den här veckan måste jag ta mig in till stan för ett par ärenden endera dan. Förhoppningsvis kan jag få till en lunch i samma veva med en av stans duktigaste journalister – tillika författare. Bland mina stadsärenden står att göra ett besök hos Pensionsmyndigheten som har ett litet kontor i centrum. Inte för att jag tänker gå i pension, utan snarare för att jag behöver hjälp att orientera mig lite. Jag inser att jag vet skrämmande lite om ämnet pension, nämligen.

ringar

Förlovade i sex år snart.

På fredag förmiddag bär det av på äventyr till Stockholm igen. Eftersom fredag är Annas enda lediga dag den här veckan passar hon på att följa med. Medan jag gör min grej, gör hon annat. Och så strålar vi samman för en middag framåt kvällningen, kanske. På lördag firar vi nämligen sexårig förlovningsdag, men eftersom Anna jobbar både eftermiddag och kväll då, blir det inte mycket till firande den aktuella dagen. Och på söndag är det visst Fars dag, vilket kan innebär att vi gör en utflykt till landsbygden för att gratta farbror Bosse (Annas pappa).

Men nu ska jag försöka ringa och boka julbord till Anna och mig i december. Det gäller att vara ute i god tid…

Vad har du för dig den här veckan? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Doktor Nasser har ingen bilMin drömresa gick länge till Egypten. Jag drömde om pyramider och folkmyller på marknader, precis så där som man ser i filmer baserade på Agatha Christie-deckare och liknande. Kanske var det därför jag sparade Tina Thunanders bok Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid till sist av de de tre Augustnominerade böcker jag fick för recension. Doktor Nasser är nominerad i klassen Årets svenska fackbok.

Några pyramider ser jag inte tillstymmelse av i den här boken. Journalisten Tina Thunander har skrivit en bok om revolutionernas och krigens Kairo. Doktor Nasser blir hennes lärare i arabiska, ett extraknäck han har för att klara ekonomin. För trots att han har läkarpraktik har doktor Nasser inte de rätta kontakterna, nåt som bland annat gör att han inte äger en bil. Eftersom lärarens resor till språkstudenten tog två timmar enkel väg, beslutade Tina Thunander att de skulle träffas på andra ställen och ha lektion i stället. Just därför får hon följa med och se ställen hon annars inte skulle ha besökt. Boken börjar i december 2011 och epilogen är skriven i juni i år.

Eftersom jag inte har möjlighet att resa utanför Sveriges gränser är det alltid spännande att läsa böcker om andras resor. Men jag hade nog inte själv valt just den här boken. Det är ju inte nån turistguide, precis. I stället tas jag med på en resa in i en kultur som är väldigt främmande och annorlunda jämfört med den jag lever i här. Mot slutet av boken skriver författaren bland annat detta, som jag tycker visar på den största skillnaden mellan där och här:

[…] Även den som aldrig hört en bomb tidigare, känner igen ljudet när den detonerar. En kort hård knall, fönsterrutor som skallrar. Ända ner under täcket kände jag hur hela världen för ett kort ögonblick skakade, rusade sedan upp, drog undan gardinen och såg ett svampformat gråsvart mol som växte på himlen, bortom Tahrirtorget. […]

Hela boken handlar om krig, revolution och politik. Som en röd tråd är också bilen som doktor Nasser inte har. Bilen, som är en symbol för framgång och goda inkomster. På ett ställe i boken beskrivs en grupp unga män som på eget initiativ kontrollerar folks väskor så att de inte för in vapen på torget. Och så frågorna om vad den främmande besökaren tycker om revolutionen och islam. Det är verkligen inga trevliga och tillrättalagda turistbeskrivningar.

En del roligare passager finns emellertid också i boken, dess huvudteman till trots. Jag blir till exempel mycket förtjust i beskrivningen av hur städningen går till hos doktor Nassers moster och morbror och vad som händer om man en sån dag kommer oanmäld på besök. Intressanta är också kontrasterna mellan yttersta fattigdom och smartphonesurfade och Facebookande.

Boken är välskriven och ger initierade beskrivningar av ett Kairo som inte är turisternas. Den innehåller lite för många korrekturfel. Formgivningen är enkel, men snygg: det är mjuka pärmar med flikar för bokmärkning. Fast jag hade, som sagt, inte valt att läsa den själv.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett självhäcklande inlägg.


 

Det är nästan så att jag inte behöver häckla mig själv – det finns så många andra som gör det. Men bara för att jag har en viss självinsikt om mina tillkortakommanden är det dags att återigen tala ut. Jag har tidigare talat ut om saker jag inte gillar att öppna och om att jag betalade med en varuvagnsfemma.

Den här bekännelsen är till exet som hade så rätt i att jag inte kan laga mat:

Jag har försökt piska kremen styv* med degkrokar. Och inte bara en gång utan minst två. 

Att försöka vispa grädde med degkrokar på elvispen är helt omöjligt. Det går inte ens om du försöker en hel timme: grädden blir inte tjock. Första gången det hände svor jag ve och fasa över Tokerians eget varumärke Garant. (Garant är ett märke som väl inte är klassat som nåt med högsta kvalitet. Själv har jag sällan fått dåliga Garantgrejor, måste jag tillägga!) Till dess att jag sänkte blicken och såg att det var degkrokarna som satt på och inte visparna…

Så har du bråttom, be mig inte att vispa grädde med elvisp. Jag kan det inte.

DegkrokarGarant grädde
Det är inget fel på grädden. Felet ligger hos visparen som tar till degkrokar i stället för vispar…


*piska kremen styv är norska och betyder vispa grädde

 


Livet är kort.

Read Full Post »