Philomena

Ett inlägg om en film.

---

 

Vad passar väl bättre än ett riktigt drama, baserat på verkliga händelser, att låta tårarna falla fritt inför? Fästmön och jag tittade på Philomena (2013), enligt baksidestexten en dramakomedi.

Philomena blev som ung katolsk flicka på Irland gravid. Hon födde sin son i ett kloster. För detta fick hon plikta med fyra års hårt arbete. Men innan åren hade passerat kom ett amerikanskt par och adopterade sonen samt en flicka. Många år senare, på sonens 50-årsdag, berättar Philomena för sin dotter om barnet. Dottern får kontakt med Martin, som har blivit av med sitt jobb, är deprimerad och står i valet och kvalet mellan att skriva en bok om rysk historia eller jogga. Martin bestämmer sig för att hjälpa Philomena att leta efter sonen och skriva en artikel om detta.

Visst finns det stunder när man skrattar medan man tittar på den här filmen. Men det är mestadels väldigt svårt att hålla tårarna borta. Judi Dench gör ett fantastiskt porträtt av den till åren komna mamman av enkel härkomst. en kvinna, som fått utstå så mycket – och kanske det värsta av allt: att förlora ett barn. En kvinna, som trots detta vill se det goda i andra människor och som sprider en positiv stämning. Ett HBTQ-tema finns också och det är icke att förakta.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi tänder ljus

Ett ljust inlägg i november.

---

 

Idag tänder vi ljus för dem som inte längre finns här, men som finns kvar i våra hjärtan. Jag har inte nån grav att gå till här i stan, fast jag tänder ljus ändå framför fotografierna. Min mamma sa en gång att hon suttit vid min pappas föräldrars respektive dödsbäddar, men inte vid sina egna föräldrars. Hon fick i alla fall vara med sin älskade i den stunden han slutade. Även om det gick fort tror jag att pappa kände kärleken och att mamma var där.

Ibland tänker jag på min egen död och hur jag skulle önska att den blev. Men det är ju sånt de flesta av oss inte kan planera. Vi kan måla fan på väggen och tro att döden kommer – såsom jag gjorde hösten 2012. Efter det ser vi livet som en gåva – hur svart den än kan kännas vissa dagar. Livsviljan är en stark kraft, liksom kärleken. Jag är lyckligt lottad med båda. Därför har jag inte tagit klivet ut, trots att jag vissa stunder inte sett nån annan utväg. Jag har varit millimeter ifrån att göra slut på allt. Att bara låta det svarta ta över, att inte bry mig om de konsekvenser det får. Det har hänt oftare än nån tror och vet.

Varje år tar en miljon människor livet av sig. Förra året tog 1 606 personer livet av sig bara i vårt land. I Stockholm tar en människa livet av sig nästan varje dag. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15 till 44 år. Bakom varje självmord finns också självmordsförsök. Det görs ungefär 15 000 självmordsförsök under ett år bara i Sverige. Riskfaktorer kan vara depression och missbruk, men också trauman och förluster, arbetslöshet, sociala problem, ensamhet…

Vi ska tända ett ljus för alla dessa människor idag också. Men framför allt ska vi agera. Vi ska våga bry oss, vi ska våga tränga oss på, vi ska våga sätta oss ner och prata med dem som mår dåligt.

Sen tycker jag att du ska läsa Bosse Lidéns text om hans mörkaste bloggvecka.

Ha en fin helg! Jag tänker pussas och kramas.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ritualen

Ett inlägg om en film.

---

 

Mörkt och kallt och som upplagt för en riktig skräckis. Fästmön och jag tittade på Ritualen (2011) som visades på Kanal 5 i kväll. Somliga var väldigt trötta, men så snart otäckheterna satte igång blev ögonen tefatsrunda, halsen lång och sinnet alert.

Michael driver tillsammans med sin far en begravningsbyrå. För att komma hemifrån söker han till prästutbildningen. Men strax innan han ska prästvigas begär han utträde. Ansvarig präst menar att han kan bli skyldig pengar för utbildningen om han inte går den färdigt. Som en kompromiss går Michael med på att åka till Rom och utbilda sig till exorcist. Genom fader Lucas, fenomenalt spelad av Anthony Hopkins, får Michael vara med om en exorcism med en ung, gravid tjej. Michael har svårt att tro på Djävulen, men det finns saker som inte går att förklara på nåt logiskt sätt.

Det här är en riktigt ruggig film, just av det skälet att vissa saker inte går att förklara med logik. Bitvis kan den kännas aningen seg, men sen hugger rädslan sina klor i mig och håren på armarna reser sig.

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bra skräckfilm, regisserad av Mikael Håfström.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »