Ett inlägg om en bok.
Orden i rubriken skulle ha kunnat vara mina – med tanke på min och FEM:s bokrektangel. Men det är Marie Sharp som uttalar dem i boken med samma titel, Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel. Jag fyndade boken på Myrorna för en tjuga i fin inbunden utgåva med skyddsomslaget kvar.
Marie Sharp har just fyllt 60 och går i pension. Vad ska hon nu fylla dagarna med? Tja, inte med nån bokcirkel, uppenbarligen. Under ungefär två år får vi läsare följa den fiktiva Marie, som säkerligen påminner om författaren Virginia Ironside, när hon skriver dagbok. Dagboken handlar om stort och smått, såväl nya liv som liv som avslutas.
Maries ton är nästan vresig ibland, vilket tilltalar mig. Men annars är boken nog för nån snäppet äldre person än jag själv. Jag är inte så intresserad av barnbarn och stickning och väninnor, som förälskar sig i mycket yngre män. Välskriven, ändå och bitvis rolig. Fast lite… trist för min smak.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
