Inte så högt i tak

Ett missat inlägg.

---

 

Nä, det är inte alltid så högt i tak överallt, det kan man lugnt säga. Ibland snävas gränser av, ibland tappas tålamod av frätande droppar som har urholkat stenen. Jag har Den Hjärtegodas elefant mitt emot mig precis som vanligt, men det hjälper inte: idag är jag inte stark. Jag är sårad och ledsen. Den som har gjort mig ledsen är som vanligt totalt omedveten om det. Pengar betalar bort det mesta. Och jag vet att det ledsna går över för min del om några dagar.

Inte så högt i tak idag.

Jag har varit på utflykt i verkligheten ändå. Ett ärende till apoteket och därefter en svängom på Tokerian med Fästmön. Ja det blev sannerligen en svängom, för Annas glasögon gick sönder, så jag fick vara lite i vägen syntolk. Hon hade dem på sig, men hon såg ju liksom inte klok ut – och hon såg inte ut så bra heller eftersom de hela tiden hamnade på sniskan (en skalm gick av). Vi har köpt tillbehör till den kommande familjehögtiden, som ska firas nu på måndag. Jag köpte ketchup och vinäger (Frätande och bra, sa Bull.) och godis att trösta mig med i kväll. Anna och hennes varor är utkörda till Himlen eftersom äldsta bonusdottern väntas hem sent i kväll från Norrland.

Anna städar, det gör jag också. Eller jag har bara börjat. Jag ska ta nya tag. Städning är fint, det, när man är ledsen. Dessutom blir det ju rent.

Ett mejl från en person jag har tänkt så mycket på hade trillat in under dagen, men jag såg det försent. Svar finns. En annan dag är bättre. En dag när jag har städat bort åtta sorger och sju bedrövelser och det är lite högre i tak. Och ja just det, jag bor vid ändhållplatsen. Nästan, i alla fall. Glöm mig inte!

För övrigt har jag kollat vad Postens gröna kuvert med porto betalt upp till två kilo kostar. Men jag har inte köpt nåt.

Manus väger 987 gram. Det är 47 gånger så mycket som en själ.

 

---

Livet är kort.