Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 oktober, 2014

Ett inlägg om en TV-serie.


 

För några veckor sen upptäckte jag att jag har en ny TV-kanal, Fox. I alla fall på min platt-TV. Fet-TV:n i sovrummet är så gammal att man inte kan hitta alla kanaler som grundutbudet erbjuder. Nåja, strunt samma. Jag glor faktiskt hellre i en bok än på TV, men jag har ofta TV:n påslagen för att höra nåt bakgrundsljud. Ibland behöver jag ljudet för att somna. Men andra gånger tittar jag faktiskt. Och som av en händelse började jag glo på The Secrets of Crickley Hall på Fox, en brittisk serie i tre delar.

Lille Stefan

Lille Stefan, en judisk pojke som behandlas särskilt illa, har en nyckelroll i serien.

 

Härom kvällen såg jag den sista delen. Då var Fästmön här. De andra två gångerna har jag suttit ensam. Och blivit ganska rädd… Det här är en spökthriller, kan man säga. Två historier löper parallellt: dels den om familjen Caleigh, vars lille son/bror har försvunnit, dels den om de fasor som utspelade sig på Crickley Hall när det var barnhem under kriget. Familjen kommer till huset ett år efter lille Cams försvinnande. Ganska snart börjar det hände konstiga saker – dörrar öppnas och stängs, barn gråter och… mamma Eve känner närvaron av Cam. Lever han, månntro?

Det här är en riktigt kuslig historia där det förflutna så småningom får sin förklaring genom nutiden. Kanske blir jag lite besviken på slutet. Men ruskigt är det och rädd är jag.

Toffelomdömet blir det högsta – för slutet är trots allt logiskt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Nej jag vill inte gå med i en bokcirkelOrden i rubriken skulle ha kunnat vara mina – med tanke på min och FEM:s bokrektangel. Men det är Marie Sharp som uttalar dem i boken med samma titel, Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel. Jag fyndade boken på Myrorna för en tjuga i fin inbunden utgåva med skyddsomslaget kvar.

Marie Sharp har just fyllt 60 och går i pension. Vad ska hon nu fylla dagarna med? Tja, inte med nån bokcirkel, uppenbarligen. Under ungefär två år får vi läsare följa den fiktiva Marie, som säkerligen påminner om författaren Virginia Ironside, när hon skriver dagbok. Dagboken handlar om stort och smått, såväl nya liv som liv som avslutas.

Maries ton är nästan vresig ibland, vilket tilltalar mig. Men annars är boken nog för nån snäppet äldre person än jag själv. Jag är inte så intresserad av barnbarn och stickning och väninnor, som förälskar sig i mycket yngre män. Välskriven, ändå och bitvis rolig. Fast lite… trist för min smak.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nytt, listigt inlägg.


 

Jag måste göra en ny önske-/inköpslista. Det behövs mer grejor än sist. Och den ena listan utesluter inte den andra. De kompletterar varandra.

Här är min önske-/inköpslista för dagen:

  • ett många par nya glasögon till Fästmön 
  • tandfixning för både Anna och mig
  • ett munskydd att ha när jag städar (jag får svårt att andas av rengöringsmedlen)
  • en fest för alla arbetsgivare som har mejlat nej till mig – så att de ser vilken urtrevlig och kompetent förmåga de har gått miste om
  • en extra fin och egen fest för alla arbetsgivare som har mejlat nej till mig en fredag så att de ångrar sig lite
  • en dramaten till Anna
  • ett par nya skor till äldsta bonussonen
  • ett hus i skogen – med ett fantastiskt bibliotek och lååångt till närmaste granne
  • en säng som är bättre för våra ryggar (aj!)
  • alla böcker på min inköpslista
  • en ny skrivbordsstol (den knarrar förfärligt och sitsen är verkligen sprucken)
  • ett nytt mejlkonto med en adress som jag väljer helt själv
  • en pedikyr
  • en Maria Lang-vandring i Sko.. Nora tillsammans med FEM och våra respektive

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

Jag städar. Ja, jag städar hemma hos mig, men jag kom att tänka på nåt jag såg häromdan – en massa löv och grus på ett bussäte. Dan därpå en person typ tio år yngre än jag (och då är man vuxen!) som helt ogenerat smutsade ner en soffa där andra människor skulle placera sina renklädda rumpor.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu undrar jag bara…

Gör ni så här hemma hos er?

//Städtanten Lokalvårdaren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett missat inlägg.


 

Nä, det är inte alltid så högt i tak överallt, det kan man lugnt säga. Ibland snävas gränser av, ibland tappas tålamod av frätande droppar som har urholkat stenen. Jag har Den Hjärtegodas elefant mitt emot mig precis som vanligt, men det hjälper inte: idag är jag inte stark. Jag är sårad och ledsen. Den som har gjort mig ledsen är som vanligt totalt omedveten om det. Pengar betalar bort det mesta. Och jag vet att det ledsna går över för min del om några dagar.

Var starkelefanten

Inte så högt i tak idag.


Jag har varit på utflykt i verkligheten
ändå. Ett ärende till apoteket och därefter en svängom på Tokerian med Fästmön. Ja det blev sannerligen en svängom, för Annas glasögon gick sönder, så jag fick vara lite i vägen syntolk. Hon hade dem på sig, men hon såg ju liksom inte klok ut – och hon såg inte ut så bra heller eftersom de hela tiden hamnade på sniskan (en skalm gick av). Vi har köpt tillbehör till den kommande familjehögtiden, som ska firas nu på måndag. Jag köpte ketchup och vinäger (Frätande och bra, sa Bull.) och godis att trösta mig med i kväll. Anna och hennes varor är utkörda till Himlen eftersom äldsta bonusdottern väntas hem sent i kväll från Norrland.

Anna städar, det gör jag också. Eller jag har bara börjat. Jag ska ta nya tag. Städning är fint, det, när man är ledsen. Dessutom blir det ju rent.

Ett mejl från en person jag har tänkt så mycket på hade trillat in under dagen, men jag såg det försent. Svar finns. En annan dag är bättre. En dag när jag har städat bort åtta sorger och sju bedrövelser och det är lite högre i tak. Och ja just det, jag bor vid ändhållplatsen. Nästan, i alla fall. Glöm mig inte!

För övrigt har jag kollat vad Postens gröna kuvert med porto betalt upp till två kilo kostar. Men jag har inte köpt nåt.

Manus väger 987 gram

Manus väger 987 gram. Det är 47 gånger så mycket som en själ.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »