Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 1 oktober, 2014

Ett inlägg om en bok.


 

Postcard killersTvå författare skriver en bok tillsammans, en deckare. Nja, det känns inte som nåt riktigt nytt koncept. Men Liza Marklund och James Patterson gjorde det i alla fall 2010. Det resulterade i Postcard killers. Jag lånade boken av Fästmön.

Ett ungt och charmigt par lurar andra par in i döden. De är seriemördare. Det vill säga, de drogar dem, skär halsarna av dem och tar deras pengar och värdesaker. I varje stad i Europa där de mördar skickar de ett vykort till en journalist – det är så de får sitt öknamn. I Sverige är det Dessie Larsson på Aftonposten som får ett vykort. Och tillsammans med Jacob Kanon, amerikansk mordutredare, dras hon med i jakten på mördarna. Jacob är inte bara mordutredare – han är dessutom far till ett av offren.

Jorå, det här är en läskig historia. Det finns ett visst djup i den och det handlar om konst. Annars vet jag inte om det finns så mycket mellan pärmarna. Jo, ett litet, litet HBTQ-tema. Sen är det rätt mycket Annika Bengtzon i Dez… Dessie Larsson. Kapitlen är korta och det är väldigt tydligt vem som har skrivit vad av författarna.

Jag är snäll och generös idag. Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett lyckliggörande inlägg.


 

Skrattande tjej

Bli lyckligare!

Det verkar som om många påverkas negativt av höstmörkret. Själv tycker jag att dagarna är soliga och ljusa – och framför allt färggranna. Men det är kallt. Och kyla gillar jag inte.

Idag läste jag i DN om hur man via sju sätt och en app kan bli lyckligare i höstmörkret. En lyckoforskare (!) vid Umeå universitet menar att det enklaste sättet att bli lycklig är fysisk träning. Det vete tusan om jag tror på! Träning… då kan man ju råka ut för idrottsskador… Men ljus och frisk luft, däremot, det är gratis för den som kan och har möjlighet att ta sig på dagtid. Detta vet jag av egen erfarenhet, trots att jag inte är lyckoforskare.

Enligt artikeln definieras lyckoforskning så här:

[…] Lyckoforskning har blivit ett begrepp inom psykologin på senare år och den har visat att lycka är något vi alla kan uppnå, oavsett miljö eller genetik. Vetenskapen konstaterar att människor som är lyckliga lever längre och har ett friskare liv. […]

Men kan man träna upp lycka verkligen? Vissa människor är ju faktiskt stabilare än andra. De som är mer neurotiska har lättare att tänka negativt, enligt lyckoforskaren Filip Fors. Vi svenskar är ett gnällande folk. Trots det ligger vi på åttonde plats på lyckoligan i världen, enligt Filip Fors. Ett sätt att träna bort gnället är att skriva tacksamhetsdagbok, menar han. Då fokuserar man på det positiva. Annat som är viktigt är att sätta upp mål och, inte helt oväntat, att skratta. (Får jag doktorshatt och -ring nu?)

  • Nu till tipsen! Här är sju tips som enligt artikeln ökar ditt välbefinnande – mina kommentarer i direkt anslutning:
  1. Ändra attityd – lev längre. Bli optimist, helt enkelt!
  2. Härma optimisterna. Om du inte kan bli optimist, härma dem!
  3. Arbeta mindre. Eh… ja. Personligen skulle jag bli lyckligare om jag fick arbeta.
  4. Fokusera på upplevelser, inte på saker. Känn dig mer levande, liksom!
  5. Bygg upp ditt sociala nätverk. Jorå, men om man ingår i väldigt få sociala sammanhang kan det vara riktigt svårt.
  6. Arbeta ideellt. Det gör jag och det skänker mig viss tillfredsställelse. Men det betalar inga räkningar.
  7. Skratta mera. Absolut viktigt och rätt tips! Humor är förlösande!
  • Och så en app:

Feelyapp finns för både iPhone och Android, än så länge bara som testversion. Filip Fors är en av upphovsmännen bakom den. Via appen gör du olika lyckoövningar och så kan du följa din väg till ett lyckligare liv. Läs mer här!

  • Slutligen Toffeltipset:

Har du koll på grannarna i väst? Gör Norgequizet genom att klicka här! Jag hade sköj* en liten stund och fick hela åtta rätt av tio!

Norsk kudde

Norskt kan vara sköj – till och med på extrapris!

*sköj är östgötska och betyder skoj(igt)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Citatet i rubriken kommer från författaren Märta Tikkanen i en av slutscenerna av hennes samtal med Ann Söderlund. Märta Tikkanen menade att hon och de fyra barnen levde sitt liv, alkoholiserade maken Henrik sitt eget. Och hennes prioritet och främsta uppgift vara att ta hand om barnen. Igår kväll gick den andra delen av Djävulsdansen på SvT1. Temat var just medberoende. Jag kunde inte titta igår utan spelade in på DVD-hårddisken för att i stället glo idag på eftermiddagen.

Märta Tikkanen och Ann Söderlund

Märta Tikkanen och Ann Söderlund. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Just mötet mellan Ann Söderlund och Märta Tikkanen 
känns väldigt laddat. Den hatkärlek – eller det kärlekshat – som fanns mellan makarna Tikkanen är så otroligt stark och tydlig fortfarande, trots att Henrik varit död i 30 år. Ann Söderlund berättar vid nåt tillfälle att hon haft Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga som sin medberoendebibel. Och så vill Märta Tikkanen inte ens kalla sig medberoende!

Sanna Lundell, den andra programledaren, träffar Ulrika och Micke. Ett vanligt par, men där en drack för mycket och en försökte dölja det så mycket som möjligt för omgivningen – tills den som var sjuk nästan dog av kombinationen lugnande tabletter och alkohol. Extra starkt i det här mötet är barnens närvaro. Dottern, som tycker att det är bra att alla vet hur det ligger till nu.

Och så Martin och hans tjej, där beroendet var ätstörning, framför allt… Hur mycket ska en partner stötta sin andra halva? Kan man behöva ta hjälp av flera?

Sanna Lundell hos psykologen gav en och annan tanke hos mig. Särskilt det psykologen sa om att man inte ska dölja nåt för barnen. Han menade att barn är smarta, de fattar att det är nåt fel. Sanna Lundell undrade om det inte blir värre då. Men i ett missbrukarhem är det ju redan dåligt, menade psykologen.

Det är många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud efter andra delen. Den här delen känns bättre än förra veckans program eftersom alla medverkande verkade ha kommit vidare på ett eller annat sätt. Förra gången var jag mycket bekymrad över den unge Simons väl och ve. Nästa tisdag går den tredje och sista delen. Då handlar det om att bryta mönster. Och programledarna berättar ännu lite mer om sina medberoenden.

Toffelomdömet för andra delen blir det högsta. Det här var ett mycket starkt program!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om barn och byråkrati.


 

Jag var ju faktiskt inte bara och goffade buffé igår. Det gjorde jag i ett par timmar. Sen for jag ut till Himlen för att hänga med familjens minsting, mest. Och sova över medan Fästmön var på galej i Stockholm. Det var väldigt märkligt, för jag sov över hos Anna och hon sov över hos mig. Ibland är det praktiskt att vara särbo, ibland inte.

Minstingen är tolv år och då kan man mycket. Men inte riktigt allt. Och så behöver man lite pushning och lite peppning med vissa saker – precis som vi alla gör. Elias hade värmt och ätit sin middag själv, så när jag hade svidat om till hemmaklädsel (mjukisbrax och t-shirt med hål i) gjorde vi engelskaläxan. Eller vi och och vi… Elias. Jag fick höra när han läste på engelska och det var nästan perfekt. Det vore bra om skolan tog dit nån engelsktalande så att barnen fick lära sig lite studsigare J:n och G:n, bara. Men det sa jag inget om för det gick så bra ändå. Ordförståelsen var det inget fel på. Det var nåt ord han inte hade hört förut. Men jag kan väl inte påstå att jag hade hört ordet

rush hour 

när jag gick i femman heller… Sen gjorde vi lite annat än läxor, både tillsammans och var för sig innan det var läggdags. Inget krångel då heller, inte ens i morse strax efter klockan sju när jag fick väcka en supertrött kille. Han klev upp så duktigt, käkade sin frulle, klädde sig, borstade tanden – hur lätt som helst. Nu när tonåren börjar närma sig hade jag förväntat mig tjurighet och gnäll. Det fanns inte antydan till sånt. Vilken fin kille!

Frostig ruta med Blogvertisersticker

Frostiga rutor i morse! Förresten, vill du ge mig skrivuppdrag kan du gå genom Blogvertiser – klicka på bilden! 

Det var minusgrader i Himlen i morse, så jag fick se till att Elias förutom tröja också tog jacka och vantar. Det hade han glömt igår och då hade han frusit. Innan jag stack ut till bilen hällde jag i mig lite kaffe, skvätte vatten på Annas törstande krukväxter och sparkade igång diskmaskinen. Yngsta bonusdottern fick en lapp där jag bad henne stänga av och plocka ur maskinen. Det hoppas och tror jag att hon gör.

Sen blev det säsongspremiär för skrapning av bilrutorna. Jag slipper det ganska ofta när det är kallt. Hemma har jag ju bilen i garage och behöver inte skrapa frost. Solen värmer nu och temperaturen har stigit till cirka tio grader i skuggan.

Resten av min förmiddag har jag ägnat åt att skriva och skicka in september månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det är sånt man måste göra, för annars straffas man genom att inte få nån ersättning. Men hur många jobb man måste söka för att få ersättning finns inte angett nånstans. Som arbetssökande kan man behandlas lite hur som helst, det är inte så noga. Godtycklighet tycks gälla. Inte för att jag tror att nån enda läser mina rapporter, men jag hade i alla fall sökt närmare 50 jobb i september. Och utfört ett antal andra jobbsökar-aktiviteter dessutom.

Medan min andra maskin med tvätt nu valsar runt ska jag sätta mig och söka oktober månads första jobb. Det är liksom bara att bita ihop och komma igen, ta nya tag i grottekvarnen. Belöningen blir en timme DVD-inspelning av gårdagens Djävulsdansen. Och så ska jag skjutsa hem en Anna som säkert är aptrött efter sen kväll igår och full fart idag på jobbet runt 16-tiden. Vidare har jag bestämt att en omtänksam vän ska få en blomma i veckan. Såna vänner ska man vårda.

Har DU ägnat dig åt familjeliv och byråkrati idag eller vad har DU gjort? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett återseende inlägg.


 

Lena Gumman coca colaflaskorNä, det var ingen avtackning igår. Det var den hjärtegoda Lena som ville bjuda ett gäng arbetskamrater och före detta arbetskamrater på buffé sin sista arbetsdag. Det serverades helt fantastiska små rätter i stora konferensrummet på fakulteten. Hon den däringa Lenan hade nog lagat mat en månad i förväg. Minst. Det enda det var brist på var luftcirkulation…

Ungefär 80 personer var vi som kom dit, så Lena är en populär arbetskamrat. Och bara för att hon nu går i pension tänker hon inte sluta jobba – redan idag skulle hon tillbaka till jobbet för att introducera sin efterträdare. Sen är det faktiskt så att hon har semester året ut och pension först från nyår.

För min del var det kanonkul att få krama om denna goa människa. Men det blev också många glada och roliga återseenden med nya blondiner (Maria), ”Lisbeth” (som jag ska luncha med SNART!), Anna-Lena, Inger, Li, Anders, Niclas och alla andra. Jag saknar dem så! Och jag var glad att jag fick en inbjudan till Lenas buffé (vi säger ju inte avtackning).

Lena och Anders

Lena fick höra många goda och roliga ord från goa chefen Anders. Jag tog tre bilder, två blev suddiga och denna bild ser Lena skitsur ut på. Det var hon INTE!

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »