Ett inlägg om en bok.
Ganska nyligen gjorde jag författaren Donna Tartts bekantskap med Steglitsan. Donna Tartt har endast gett ut tre romaner. Det har gått många år mellan böckerna. Alla tre är de dessutom tegelstenar. Idag på förmiddagen läste jag ut hennes rosade debutroman, Den hemliga historien.
Richard Papen tar sig från sitt torftiga ursprung genom att förfalska sin pappas namnteckning till Hampden College. Föräldrarna verkar emellertid närmast lättade och Richard återser dem inte. I stället dras han till ett exklusivt gäng intellektuella ungdomar på colleget. Han lyckas ta sig in i gruppen som får mycket speciell undervisning i grekiska av den märklige läraren Julian. Ungdomarna testar de flesta gränser. Med alkohol och droger i överflöd går gruppen mot en katastrof. Det blir en hemlighet som vissa av dem får svårt att bära – det handlar nämligen om ett mord…
Den här boken skulle ha kunnat heta den Den hemska historien eller Den hemska hemligheten. För det är nåt riktigt ruskigt gruppen gör. Var och en av gruppmedlemmarna skildras som väldigt komplexa typer, i mina ögon ganska känslokalla, dessutom. Även berättarjaget Richard, faktiskt. Men när ungefär 200 sidor återstår av boken tycker jag att den bara blir rörigare och rörigare. Ungdomarna snärjer in sig i historien, de ljuger och ingen visar egentligen sitt rätta jag. Det för naturligtvis med sig att ingen kan lita på nån annan – vilket i sin tur leder till nästa katastrof.
Boken är välskriven, men jag tycker att den blir för tung. Det går bara ut på att hålla sig på benen med hjälp av droger. Klarar man det inte själv hjälper nån eller några i gruppen till. Allt handlar förstås om att man inte ska bryta ihop och råka berätta sanningen för nån. Jag tycker nog att just den här hemligen historien inte hade behövt dras ut över 700 sidor. Det hade räckt med… 500.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
