Ett inlägg om en TV-film.
Poirots bästa vittne är stumt – men jättegulligt!
En omtumlande vändning på kvällen – ja, människor kan verkligen vara snälla! – gjorde att jag behövde varva ner med lite TV. Jag slängde mig i bästefåtöljen och kikade på Poirot: Dumb witness (1996).
Poirot och Hastings åker för att titta på en vän till Hastings som ska slå hastighetsrekord med sin motorbåt. De träffar vännens syster och släkt. En äldre släkting ramlar ner för trappan en natt. Fallet skylls på ursöta hunden Bob som ska ha lämnat sin boll på trappavsatsen. Men Poirot hittar en ögla och inser att den använts till snubbeltråd. Den äldre damen överlever fallet, men ber Poirot i förtroende om råd. Han tycker att hon ska ändra sitt testamente så att ingen släkting får ärva utan en god vän. Genom att låta släktingarna veta detta kanske den skyldiga, som man tror finns bland släktingarna, inte försöker mörda kvinnan igen. Fast… snart görs det ett nytt försök och den här gången lyckas det.
Det är lagom spännande och lagom roligt den här gången. Hunden Bob är bara för söt. Det är han som tar mesta poängen, trots allt, i det höga Toffelomdömet!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
