Vanor, ovanor och gamla ex

Ett inlägg om ex och felfria människor, hum hum.

---

Igår kväll fastnade Fästmön och jag framför en film som jag såg för cirka ett och ett halvt år sen på TV, It’s complicated. Meryl Streep är fantastisk i rollen som skild, medelålders kvinna som börjar dejta sin ex-man. Och även om filmen är klassad som komedi, har den en seriös underton. Kanske var det därför jag såg den i januari 2013, jag som aldrig tittar på komedier…

Det här med gamla ex är känsliga saker. Jag själv har bland annat blivit hotad av ett av mina ex med ny partner. Hotelser och förtal kan inte skrämma mig till tystnad. Men jag får ju onekligen mindre lust att ge dem fortsatt plats i mitt liv. Jag tycker mest att det är sorgligt att vissa människor står kvar och stampar på samma fläck, utan ett uns av självinsikt. Och så blir jag lite avundsjuk på vänner och bekanta som har goda förhållanden till sina föredettingar. Det är onekligen praktiskt när man har barn tillsammans, till exempel.

Jag fez när jag skrattade.

I morse kom vi, lite med anledning av gårdags-kvällens film, att prata om saker vi gör som är… lite halvskämmiga och pinsamma. Vanor och ovanor, saker som ens ex vet om att man gör. Saker som man skulle kunna avslöja om sitt ex för sin eventuellt nya partner – om man ville vara lite taskig mot ex:et… Nu är varken Anna eller jag såna att vi pratar om våra ex:s mindre positiva sidor, men vi tänkte på oss själva. Anna skulle till exempel kunna berätta att jag fiser när jag skrattar (medvetet!), att jag alltid lägger fram strumpor och underkläder kvällen före och att jag blir spårlöst försvunnen varje gång det ska öppnas en ny ost, fyllas på kaffe eller diskas. Om Anna finns det bara bra saker att berätta, fast… det är ju det här med att hon är lite mycket för att… rätta till saker och ting. Typ att hon petar in gardinstänger som sticker ut, korrigerar mattor som hon tycker ligger på sniskan och avlägsnar blomblad som är torra – hemma hos andra. Förutom det är hon ganska felfri och har inte många ovanor.

Idag är det exakt tio år sen jag la bort den största ovanan jag nånsin har ägnat mig åt: jag slutade röka. Tänk, tio rökfria år! Jag är mycket stolt över detta och tycker att det är bland det bästa jag har gjort. För det var ju inte precis det lättaste. Jag hade då rökt i nästan 30 år och jag var uppe i ungefär 30 cigarretter om dan. Jag tycker att det var rätt beslut att fatta, det att bli rökfri. Framför allt för de risker som rökning innebär. Och det är ju inte bara så att du som ägnar dig åt ovanan att röka kan skada dig själv, du skadar faktiskt andra i din omgivning också – även ofödda barn och andra som inte ens kan avlägsna sig själva.

Nu ska jag avsluta min vana att morgonblogga genom att stoppa in mina linser och ta en dusch. Måste fräscha till mig eftersom Anna och jag ska göra hembesök – hos hennes ex… Jaa, såna är vi.

Men vänta nu… Vad är detta jag ser..? Nån har liksom

hoppat ur

sina smutsiga strumpor på köksgolvet… Vem kan det vara..? Här finns ju bara felfria människor!

Vem har hoppat ur dessa???

 

---

Livet är kort.