Ett hej-då-vi-ses-snart-igen-inlägg.
Min belöning för utförd städning och lite annat blev en klippning. Det var så skönt att få nacken rakad. Jag tror håret hade växt nästan två centimeter sen förra klippningen.
Jag blev upplockad av Fästmön, Frida och Elias och vid Lucullus, Uppsalas första pizzeria, mötte Jerry och Linn upp. Bara Johan saknades, tyvärr, men annars blev det en riktig familjemiddag. Som vanligt skulle två av oss fota hela tiden, även om en del försökte lägga band på sig. Men det kändes lite sorgligt för det är antagligen sista gången jag ser äldsta bonusdottern Linn på ett tag. Jag vet att vi ses snart igen, fast det kniper ändå en hel del i ett Toffelhjärta, det medges.
Vi åt tillsammans i kväll och mamma Anna hade ordnat en fin present. Jag hade Elias till bordet och han är väl sisådär road av restaurangbesök.
Efteråt strosade Förortsgänget till sin buss vid Centralen och jag korsade torget och gick ner för en trappa till min. Jag hade nästan nått porten när regnet kom.
Nu börjar livet på riktigt för Linn. Jag önskar förstås lycka till med såväl just livet som studierna. Och så ses vi snart igen.
Tack Anna ❤ för att du bjöd mig!
Här är några bilder ur familjealbumet:
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Du fick ju också fina bilder… den på Linnvigg var ju kanoners…
Jag fick Photoshoppa den en hel del. Nästan alla bilder blev motljusbilder – ljusa bakgrunder och mörka nunor… 😦
Härligt med familjemiddag! Det blir det här i helgen när Soffis kommer hit igen.
Hoppas att det går bra för Linn.
Även om det känns jobbigt när barnen försvinner från hemmet så inser man att det är för deras egen skull. Mest. Lite för föräldrarnas skull också. Det känns jobbigt att släppa taget på nåt vis, men jag ser det så här, att då har man lyckats. Man har lyckats göra barnen till självständiga individer.
Det sker lite för sällan, bara. Och sen är det tråkigt när alla inte vill eller kan vara med. Vi är ju dessutom ganska många, så Linn får dela upp sammankomsterna nu innan hon åker (på lördag).
Inte trodde jag att jag skulle tycka att det är ledsamt att Linn flyttar – det trodde jag bara att föräldrarna kanske kände. Men det kniper i Toffelhjärtat, ska jag säga. Umeå är ju inte precis nästgårds, heller… 😥