Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 augusti, 2014

Ett gott inlägg.


 

Ganska nyligen öppnade ett antal snabbmatställen i en rondell nära mig. Från att bara ha hyst en hamburgerrestaurang och en bensinmack kan man nu välja mellan ytterligare en hamburgerkedja, ett pizzaställe, ett smörgåsställe och ett asiatiskt ställe. Jag bestämde mig för asiatiskt idag och tog bilen bort till ChopChop Asien Express. (Tyvärr kan man inte promenera bort till gränbyrondellerna där ChopChop har sin Uppsalarestaurang.)

Jag valde en mediummeny för 89 kronor. Då fick jag välja två rätter som serverades i var sin liten burk samt tillbehör såsom kokt ris, stekt ris eller nudlar. Eftersom jag inte äter rött kött beställde jag kyckling, peanut chicken och thai chicken curry. Det var rikligt med sås i rätterna. Papperstallriken jag fick att äta på var lite för grund för att rymma en hel liten burk med kyckling och sås. Som dryck valde jag kolsyrat vatten. Det var gratis. För andra drycker får man betala extra. Till det hela kom en fortune cookie.

Chopchopmat

Chopchopmat. Det syns inte, men fatet bestod av tre fack – ett för tillbehör (ris eller nudlar) och två för mat med sås. Matfacken var i minsta laget och såsen rann över – nästan över tallrikskanten, till och med.


Hur smakade det då?
Jordnötskycklingen var snudd på perfekt. Såsen bestod tydligt av jordnötter och var lagom stark. Thaicurryn var det också lagom styrka på. Till och med lyckokakan smakade gott!

Jag kunde sitta utomhus och äta – ett bord med bänkar var avtorkat och torrt efter dagens regn, resten var blöta. Det som tyvärr störde var bilar som stod med motorn på, människor som stod och rökte och kinkiga ungar. Av det senare passerade fem familjer där minst en unge var sur och grinig, skrek och gapade och slog en eller båda föräldrarna. Ett föräldrapar kämpade länge eftersom ett barn grät av hunger och ett för att det var tjurigt, en annan familj gav upp tidigt eftersom pappan inte tolererade att barnet slog honom. Det var show, med andra ord och inte så värst mycket matro.

Totalomdömet då? Maten var god, priset i högsta laget, men portionerna var rikliga. Utomhusupplevelsen var ingen jättehöjdare med tanke på avgaser, rök och skrik. Men det var fräscht. Personalen var också fräsch och inte en dag över 22 – utom kocken, tror jag…

Toffelomdömet blir högt! Hit åker jag igen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Vad det stod i lyckokakan..?
Tja, så här, och det tar jag som ett gott tecken:

Fortune cookie I svåra situationer

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väntande, böcker, bekantskaper och vänner.


 

ögonen

Dessa är ärliga. Faktiskt.

Den här dan började inte särskilt kul. Jag vaknade fyra minuter i sju och klev upp direkt. Ville inte ligga och dra mig längre eller störa Fästmön, som hade sovmorgon inför första arbetsdagen efter semestern. Jag hade inga jobbannonser som låg och väntade på mina små mästerverk (<== ansökningar), utan tillbringade en timme med att leta. Tre stycken hittade jag, men den ena visade sig vara borttagen när jag skulle göra min ansökan. I mitt poängsystem, det med morötter och piskor, fick jag emellertid den saknade poängen efter att ha fyllt i två veckors a-kasserapportering, gaggat med a-kassan och beställt ett anställningsbevis som de plötsligt kräver. Det tog i runda slängar en timme. Man har inte mycket att sätta emot Myndigheten när man är en vanlig människa. Är man dessutom ärlig är det som om man straffas för det. Känns det bekant..?

Det har regnat idag, nästan hela dagen. Efter morgonsysslorna tog jag en dusch och däremellan preliminärbokade jag in en snabbvisit av gamla bekantingen A i morgon och ett längre besök av nyare vänner på fredag. Nu på eftermiddagen har jag just mejlat en person angående en lunchdejt framöver. Det var nära att vi blev jobbarkompisar i höstas och tanken var att vi skulle hålla kontakten och ses. Tyvärr sätter sånt som pendling gärna käppar i hjulen för sociala kontakter av den privata sorten…

Jag skjutsade Anna till jobbet eftersom regnet just då vräkte ner. Det kändes konstigt att ta på sig strumpor och gympadojor – och dessutom en jacka med luva. Men allt åkte av igen när jag kom hem, till fördel för shorts och linne. Här inne är det nämligen fortfarande ganska varmt och nu gör solen tappra försöka att titta fram.

Det var cirka 35 sidor kvar i en bok som jag hade lånat av Anna (och gett henne i julklapp för snart två år sen), så den läste jag ut. Boken var på närmare 700 sidor totalt och väldigt detaljrik. Men den grep mig oerhört och jag grinade mig igenom stora delar av den. Därpå rafsade jag i mina högar och fick fram en ungdomsbok av Maria Lang. Den hittade jag faktiskt i mitt eget lilla förrådsbibliotek av ungdomsböcker. Uppföljaren, som tyvärr omkommit i en översvämning i mina föräldrars källare i huset, hittade jag i somras på loppis för en billig penning. Så nu ska här läsas ungdomslitteratur!

Katjaböcker av Maria Lang

Maria Langs Katjaböcker. Den till vänster stod i mitt förrådsbibliotek, den till höger köpte jag på loppis i sommar.


Annars går jag mest och vankar
och väntar. Jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande för en person söderut och jag hoppas på ett positivt besked här där jag är. Och nu ska jag gå och kolla om brevbäraren har lämnat nåt intressant i postboxen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Blå koralFör några minuter sen slog jag ihop en riktig tegelsten till bok. Det var den enda julklapp som jag hann köpa till Fästmön inför julen 2012. När jag köpte boken visste jag inte ens om jag skulle få vara med och uppleva den julen. Kanske var det därför jag blev så oerhört tagen när jag läste Louise Boije af Gennäs bok Blå koral, den andra delen av en planerad trilogi. Det var så många känslor som kom över mig och jag tror inte att jag har gråtit så mycket på länge. Märkligt var det, för den första delen, Högre än alla himlar, gav jag inte särskilt högt betyg…

Blå koral börjar sommaren 2004 och slutar 2006. Den omspänner alltså en kortare tidsrymd än den första delen i trilogin. Ändå känns den fylligare och tyngre. Tyvärr börjar den väldigt svamlande. Inledningen är fyra sidor lång och beskriver en vinds framfart. Sen kommer själva historien igång. Det är samma kompisgäng från överklassen sen sist: Victor och Sanna, Pella och Stefan, Liv och Jalle. Det går bra för de flesta av dem. Det går så bra att jag omedvetet tänker att allt ju faktiskt kan gå itu, i kras, när som helst. Det är när jag läser att en bebis är på gång som jag förstår att katastrofen kommer. Oundvikligen. Skoningslöst.

Jag grät över ”alla” mina sorger de senaste åren – och då ska du veta att allt inte har varit sorgligt och svart i mitt liv. Mycket av min sorg kommer från 2006 när min pappa oväntat gick bort. Då var jag tvungen att stoppa undan min sorg och mina tårar. Visst har dessa tu kommit fram vid enstaka tillfällen då och då. Men när jag läser om en älskad pappas slut med sitt barn vid sängkanten kan jag känna sån… nästan ilska att jag inte fick ta samma farväl av min pappa. Att jag inte hann säga hej då och att jag älskade min pappa till honom.

Ett litet HBTQ-tema finns i boken, men är inte så framträdande. Samtidigt är homofobin där också. Väldigt nedtonat, dock.

Det här är ingen litteratur i Nobelprisklass. Men den här boken grep mig på ett alldeles särskilt sätt. Därför får den högsta Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Den tredje och avslutande delen heter Folk av en främmande stam och ska komma ut i höst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förvånat inlägg.


 

Igår när jag var i mitt duschrum fastnade mina ögon på de deodoranter som står på hyllan. På mina två små deostick står att de ska ge mig skydd i 48 timmar mot svett (och lukt?). Alltså, 48 timmar… Det är två dygn, det. Den fråga som direkt poppar upp i skallen är

Vem tvättar sig inte under armarna på två dygn?

Rätt äcklisch, med andra ord. Och förvånansvärt. För de allra flesta av oss är väl renliga och tvättar oss åtminstone en gång om dan, till och med två gånger, kanske. Därför undrar jag vem det är som behöver ett skydd på 48 timmar..?

Ett skydd som ska räcka 48 timmar innehåller gissningsvis extra av ämnen som hindrar mig från att svettas. Nästa fråga blir därför:

Hur farliga är dessa ämnen och i vilka mängder blir de farliga?

Att deodoranter innehåller metaller som aluminium och zink vet ju de flesta av oss. Men är det inte direkt cancerframkallande att dutta metaller i armhålorna varje dag..? Lite fundersam blir man, onekligen. Dessutom kliar i alla fall jag mig i huvudet när jag läser att vatten är den största beståndsdelen i deo. Vatten…

Deodoranter

Mina två deo längst till höger ska ge skydd i 48 timmar. Den i mitten sägs vara särskilt effektiv mot stress. Fästmöns deo, till vänster, skyddar ”bara” i 24 timmar.


Den senaste deon
jag köpte sägs också fungera särskilt bra mot stress. Det märkte jag inte alls när jag nyss hade telefonkontakt med a-kassan. Under 40 minuter försökte jag förmedla att jag inte jobbar deltid och aldrig har gjort det heller samt att jag har skickat in alla intyg som behövs. Det slutade med att jag nu måste jaga en arbetsgivare, för vilken jag jobbar på väldigt enstaka uppdrag (varje timme naturligtvis ärligt redovisad av mig på kassakorten till a-kassan!), för att få ett anställningsbevis. Naturligtvis är sagda arbetsgivare på semester. Själv blev jag stressad. Och den nya deon hjälpte inte ett dugg…

Nu kan jag ju inte låta bli att undra hur många gånger under ett dygn som DU tvättar dig och deoranterar? Och vilken deo använder du? Skriv gärna några rader om detta i en kommentar så jag får lite input kring hur andra gör!

 


Livet är kort.

Read Full Post »