Ett lite ledset inlägg. Och lite ilsket. Och försonande.
Ett ljus för pappa den 24 juli 2014.
Det är nog så att känslorna sitter lite utanpå idag. Efter en dusch klädde jag mig så att jag täckte ben och axlar och for till Gamla Uppsala kyrka för att tända ett ljus för min pappa. Det var inte många ljus tända i ljusträdet, denna ljusa, heta julidag. Men nu står det ett där, inköpt för fem kronor, och lyser för min pappa Carl-Erik.
Jag ville ha en stunds ro med mina tankar. Jag ville sända meddelanden till pappa, inte som sms utan som tankar. Men det var ett herrans liv i Herrens hus. Det skulle visst bli dop. Det var inte barnet som stod för gapet och skriket utan dess farmor. Jag kände hur jag kokade. Ja, jag blev så arg att jag höll på att explodera i Herrens hus och säga några riktigt fula ord. Fast det gör man ju inte, inte ens jag. Och så tänkte jag på pappa som säkert skulle ha varit förstående, prästson som han var, inför den uppspelta farmodern som snart skulle se sitt barnbarn döpas. Så vem vore jag om jag tog ifrån henne glädjen genom att svära åt henne och säga åt henne att hålla käften dämpa sig? Jag skämdes över min ilska och tänkte på hur många gånger den satt mig i klistret. Åter nånting jag behöver jobba mer med!
Två tårar föll. Sen gick jag ut i den vackra julidagen. Den är precis lika vacker och varm som den var för åtta år sen när pappa gick bort. Det var väl därför de skulle bada. Så om det hade varit dåligt väder hade pappa kanske levt idag..? Om inte om fanns…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Dop eller ej, man ska inte prata med hög röst i kyrkan (om man inte är präst alltså) och jag kan reta upp mig på folk som inte respekterar det.
Jag menar, de flesta vill ha lugnet som råder i kyrkan, att som du tända ett ljus, sitta ner och tänka på de nära och kära som gått vidare eller bara insupa atmosfären.
Förstår att du känner saknad efter din far ❤
Ha dé!/Kram
Men det skulle just förberedas ett dop! Alla måste få ha sin plats och sitt rum i Guds hus.
Jag saknar pappa mycket.
Kram!
Jag brukar gå in i kyrkor ganska ofta (däremot går jag sällan på gudstjänst). Idag var jag in i en kyrka som låg vackert ute på en udde i Siljan och tände ett ljus. För mig känns det på något sätt bra att göra en konkret handling för att ”materialisera” sina tankar på nära och kära som inte finns här på jorden längre (även om de inte ligger begravda vid just den kyrkan).
Sorgen o saknaden finns ju alltid kvar men på något sätt så tycker jag att sorgen bleknar med åren och efter en tid så kan man oftare och oftare ”komma på sig själv” att glädjas åt saker man upplevt tillsammans med den som dött istället för att bara känna den där djupa sorgen och saknaden….
(I ”min” kyrka idag var det förresten tyst och lugnt och vi blev bjudna på vatten… Kakor och kaffe avstod vi ifrån i hettan)
Samma som jag! Jag går i kyrkan då och då, men sitter helst och tänker/mediterar/ber för mig själv. Gamla Uppsala kyrka är en vacker kyrka, fast idag var den full av både turister och ett dopgäng – inte rätt tillfälle för kontemplation då.
Jag saknar min pappa, jag saknar den där förnuftiga föräldern som kunde ge kloka råd – när jag bad om dem, inte annars. Jag saknar också den där knäppa gubben som kunde driva mig till vansinne! 😛
Det händer att jag också går in i kyrkor för en stunds meditation. Oftast är det tyst, svalt och väldigt rogivande.
Min pappa hette också Carl-Erik, fast Karl-Eric.
Oftast är det just så i kyrkor!
Men så lustigt med våra pappors namn…
Saknar min pappa så hemskt! Vi brukar gå in i kyrkor på vår Spanientripp, sambon och jag tänder fyra ljus för våra föräldrar som kan åka hur de vill utan biljett! Vi säger så för att trösta oss lite, tårarna rinner och bara få sitta en stund och tänka. Läste ditt tidigare inlägg om din pappa- jag sänder glada och gemensamma resor till dem alla kära.
Det var en fin tanke, att de kan resa hur de vill utan biljett… TACK! 😛