Ett inlägg om den här dan hittills.
Den här dan började med ljus, sol och värme. När jag gick från Tokerian kom duggregnet och nu vräker det ner och är mörkt. En cyklande man med krycka på hojen kommenterade när han passerade mig:
Nu dundrar det nog till snart!
Och det gör det säkerligen! Bäst att dra ur alla viktiga kablar och stänga ner min nya, fina dator – snart, dårå, som mannen sa. Först måste jag bara berätta hur glad jag blir för att såväl nya vänner (M) som gamla (N) bryr sig och vill ha kontakt. Jag är ingen paria i deras ögon och det gör mig varm om hjärtat.
När jag kom ut från kassan med min lax på extrapris, min fil, mjölk och vad det nu var för trist jag handlade, kändes det plötsligt lite mörkt i tillvaron: jag hade ju inte köpt nån choklad! Igår kväll mumsade jag i mig en bit mörk choklad och fick då på köpet några visdomsord:
Stresshantering jag gillar: choklad!
Men nu blev det ingen choklad. Det stod inte på lappen och jag är ju som jag är – har lite svårt att vara spontan när jag är i en livsmedelsbutik (fast jag köpte både lax och räkor, faktiskt, idag, utan att nåt av det stod på lappen!). Lite surmulen rullade jag min vagn mot utgången när ett mycket bekant ansikte dök upp i mitt synfält: N!
N var en av tre tjejer jag lärde känna när jag först flyttade till Uppsala på järnåldern (Typ 1982…) De senaste åren har vi inte haft nån kontakt alls. Det blir så, man tar olika vägar i livet. Men plötsligt korsas ens vägar igen. Och det var såå roligt, för vi hade massor att prata om! Vi pratade så länge att min firre och mina räkor nästan tinade… Jag överlämnade mitt visitkort med kontaktuppgifter. N flyttar från Förort till Förort snart, inte alls långt härifrån. Jag hoppas att hon ringer nån gång när hon har kommit iordning! Det vore så himla kul att prata mer!!!
Det finns nog nån gammal bild på N i mitt fotoalbum, men jag tänker inte scanna in den och lägga ut den – för N ser precis likadan ut idag som då! Nästan! Tidens tand har inte gnagt särskilt hårt på henne. Och det är ju faktiskt inte säkert att N vill förekomma på en blogg som denna… Jag fann mig inte tillräckligt för att be att få ta en bild.
Den här dan började ljust, den fortsatte lite mörkt, men den blev ljus igen. Till och med regnet upphörde nu och solen tittar fram.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 