Ett allvarligt inlägg.
Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.
Det är snart årsdagen för min pappas död. Min stora, starka pappa gick bort så onödigt. Nu tänker du att alla dödar väl är mer eller mindre onödiga. Dessutom var min pappa 78 år. Inte lastgammal, men en gammal man. Fast pappor ska aldrig dö. De ska fortsätta vara högst 40 och stora och starka och roliga och knäppa och irriterande.
För nästan åtta år sen drunknade pappa. Det var verkligen en onödig död. Dum. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden mildras kanske, men finns där alltid. Särskilt nu på sommaren eftersom det var en dag när sommaren var som vackrast som han drunknade.
Just på sommaren känns det också som om pappa är extra nära. Jag kan nästan känna hans väsen i rummet. Jag tycker att jag ser honom i massorna, i vimlet. Många gånger har jag nästan rusat fram till män och gripit tag i dem och trott att de var han. Men jag vet ju med mitt förnuft att det inte kan vara så.
I kväll hade jag gärna dragit ner till Parksnäckan i centrala Uppsala och lyssnat och tittat på underbara Sarah Dawn Finers konsert. Men en dag bland alla människor i Stockholm igår fick räcka. Jag orkar inte med massorna. I stället minns jag Cabaret med Sarah Dawn Finer. Och så har jag en CD i bilen.
Det är också i bilen jag fortfarande gråter floder över pappa. Floder över en som drunknade… Det låter nästan som ett skämt. En tragisk komedi är ju livet. Är döden då en komisk tragedi? Jag lämnar tanken hos dig. Kommentera gärna!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Visst var det en tragisk och onödig död, det tycker jag också och han var ju som sagt inte speciellt gammal.
Sorg försvinner inte men bleknar med åren, fast saknaden kan ju vara lika ändå.
Det är ju min personliga åsikt förstås..
Ha dé!/Kram
Ja där hittade du orden jag inte fann: sorgen bleknar! Saknaden finns alltid. Ändå var jag ju vuxen när pappa gick bort, jag hade inte bott hemma på många, många år.
Kram!