På väg bort

Ett frånvarande inlägg.

---

 

Nejrå! Jag är på jobbet. Jag har lärt mig att stå ut med det mesta, även plågsamma saker. Nu är inte jobbet i sig plågsamt utan omständigheterna. Det finns så mycket jag skulle kunna ha gjort om jag inte hade blivit så systematiskt nertryckt. Det är skönt att se att andra inte drabbas. Kanske har man lärt sig nåt på vägen – eller så var jag ett tacksamt föremål för frustrationer och kriser.

Idag ska jag ha mitt andra avslutningssamtal. Fast så mycket samtal blir det väl inte. Det som ska ske är att jag ska överlämna mina arbetsuppgifter till den gästspelande tillförordnade chefen. Och berätta var jag ska lämna nycklar och utrustning – för det vet nog inte gästen. Sen händer nog inte så mycket mer. Det som hände efter det första avslutningssamtalet var några ord från högsta chefen. Det visade i alla fall att mina ord, tankar och känslor hade förmedlats vidare. Sen om det förändrar nånting vet inte jag,  jag slutar ju. Trodde faktiskt att mina ord skulle stanna i rummet där samtalet fördes – förutom ett par konkreta förslag som jag fick direkt återkoppling och uppskattning för. Men orden gick vidare. Det gör gott inuti mig. Då blev jag inte bedömd som mindre värd eller vetande, inte där, i alla fall.

På eftermiddagen igår blev jag så glad, för en av mina favoriter, h*n som talar som min farmor, undrade vilken dag som är min sista. Jag berättade att det är måndag – och genast blev det bokat och bestämt en lunch den dagen! (Ingen annan har tänkt i dessa banor och jag tänker baske mig inte köpa tårtor för att fira. Vad är det som ska firas? Att pesten ersätts med kolera?) Jag blev så oerhört glad över detta – och det tänker jag låta personen få veta! Hur mycket det betyder, nu när jag är på väg bort.

Stämningen i rummet blir alltmer mystisk. Vi talar knappt med varandra. Jag tystnar mer och mer, snart säger jag bara

Hej!

när jag kommer och

Hej då!

när jag går. Jag måste avskärma mig för att klara det här. Igår satt jag till och med och lyssnade på Sommar i P1 med biskop Antje i lurarna. Jag orkade inte med världen utanför.

Via jobbets Twitterkonto läste jag några rader, enligt Twittrarens utsago ord uttalade av en åttaåring. Det gör ont i hjärtat att läsa följande:

Jag vill dö, för då försvinner allt det jobbiga för er.

Men samtidigt känner jag igen orden som tankar jag har tänkt ett antal gånger. Till skillnad från den som sa orden är jag emellertid vuxen, med en vuxens ansvar för mitt så kallade liv.

Igår kväll gjorde jag en liten planering/dagordning för nästa vecka. Jag försöker hitta strån att hänga fast vid för att inte ge upp. Fast ärligt talat vet jag inte om jag orkar en tredje vända. Snart finns det ingen självkänsla kvar. Jag utgår från att alla vill mig illa. Det blir en extra tuff tid, den närmaste som kommer, eftersom Fästmön åker hem till sitt efter jobbet i kväll. Det innebär att jag blir ensam om såväl dagar som kvällar som nätter framöver. Men på lördag åker jag ut till Himlen och låtsas att allt är som vanligt en stund igen. Innan jag är på väg bort.

 

---

Livet är kort.