Ett inlägg om en bok.
Håkan Nesser
tillhör inte nån av mina favoritförfattare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, för jag kan inte påminna mig om att jag har läst nåt dåligt han har skrivit. Kanske är det helt enkelt så att jag inte gillar att han skriver om ett påhittat land. Ibland. Boken De ensamma utspelar sig till största delen i Uppsala. Jag lånade den i påskas av Fästmön.
Egentligen börjar boken tidigare. Men själva den aktiva handlingen inleds 1969 med att Rickard och Tomas träffas i Uppsala. De ska göra lumpen. De stannar sen kvar i Uppsala, träffar var sin kvinna och bildar tillsammans med Tomas syster Maria och hennes kille Germund blir de sex ett gäng som ofta umgås och festar. De gör en resa i början av 1970-talet. Under resan händer nåt som påverkar dem alla. Och vid mitten av 1970-talet dör en av dem i en fallolycka ute i naturen. Vid samma plats, men 35 år senare, dör det första dödsoffrets partner. Det kan väl inte handla om olyckor då, eller? Polisen Barbarotti löser fallet tillsammans med sin kollega Eva Backman.
Den här boken är spännande redan från början. Trots att den hoppar mellan egentligen tre olika tidsepoker blir den aldrig rörig. Jag slås av vilken fantastisk berättare författaren är, i stället! Spänningen är på topp nästan hela tiden. Jag kan inte lista ut om det är mord eller mördarens identitet, men gissar mot slutet – via uteslutningsmetoden – hur det ligger till. Skälet till att jag gissar rätt är att boken är ganska tjock. Historien blir liiite för utdragen.
Toffelomdömet blir därför inte det högsta, men högt!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
