Ett söndagsångestinlägg.
Sitter här på söndag eftermiddag och har den sedvanliga ångesten inför veckan som kommer. Jag, som alltid har älskat att jobba, mår nu pest och pina med tanke på morgondagen. Men snart är det slut, tack och lov. Jag räknar ner dagarna.
Dessvärre hamnar jag ur askan i elden. Den 1 juli måste jag knata in till Arbetsförmedlingen och förödmjuka mig igen. Måste. Jaa, annars straffas jag. Att min handläggare fortfarande, efter… vad är det nu? en månad? inte har mejlat sina kontaktuppgifter är ingenting. Det är inte tjänstefel. Nehej då! H*n kan inte straffas med löneavdrag. Nehej då! Men om jag skulle missa att kontakta Arbetsförmedlingen framöver… då kan du räkna ut med bakarslet att jag skulle straffas med avdrag på ersättningen. En ersättning som är en försäkring jag har betalat på i hela mitt yrkesverksamma liv.
Nej, livet är inte rättvist. Det sista Fästmön och jag pratade om innan jag åkte från Himlen var sommaren. Det går som vanligt inte att göra upp några planer. Inga planer som jag är inbegripen i. Jag vet inte ens hur jag ska göra med mamma. Jag kan ju inte åka dit, när jag är livegen här. Så hon får väl sitta ensam på sin födelsedag. (Hon fyller år mitt i sommaren, dessutom.) Pride blir det heller inget i år – av olika skäl. Ett är att jag måste prioritera vad jag lägger pengarna på. Nöjen prioriterar jag inte. Det enda jag möjligen kan drömma om och hoppas på en aning är att få lite tid att skriva färdigt min bok i sommar.
I helgen har jag flytt från verkligheten. Jag flydde ut till Himlen och bara var. Åt gott, brottades med ord med Kobran, njöt av Annas sällskap, glodde på TV. En normal helg. Tills det var dags att åka hem till mitt igen. Då kom den tillbaka, verkligheten. Och ångesten. Mamma har fått ett telefonsamtal om 40 minuter. Jag ska ta en dusch för att försöka piggna till innan det är dags att slänga några kalkonkorvar i ugnen. Det hade varit skönt att sitta på ballen* en stund, men det är tre barn och en vuxen som skriker utanför och jag orkar inte med det.
Här är några bilder från helgens verklighetsflykt:
*ballen = balkongen
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Hoppas en dusch kan mota bort lite ångest!
Jag trodde stjärnorna var små kakor, inte ostbågar.
Det hjälpte inte. Jag blev arg i stället – på grillgrisarna! 👿
Nä, inga kakor utan ostbågar! 😛