Äntligen sovmorgon!

Ett inlägg om gapande, tystnad och en och annan elakhet.

---

 

Gapandet slutade efter bank i väggen.

Äntligen blev det sovmorgon idag! Jag vet inte varför – kanske är det vanan? – men mina två nyligen passerade lediga dagar vaknade jag envist före eller strax efter klockan sex. I morse vaknade jag 8.38… Fast i och för sig hade Gapmänniskan väckt mig nånstans vid sjutiden. Då blev jag så ilsk att jag bankade i väggen. Gapet slutade – och jag somnade om!

Jag skröt ju igår om att sprutan inte gjorde ont att få. Nej, det är visserligen sant, men på kvällen fick jag ont som tusan på stället där den togs. Idag är det inte mycket bättre. Det känns som om jag har träningsvärk. Vänsterarmen vill inte riktigt röra sig som jag tycker att den ska. Naturligtvis har jag googlat – vem ringer 1177, liksom?! – och fått fram att en vanlig biverkning av just denna spruta är att man kan få ont på själva stickstället. Så då är det väl det jag har. Punkt.

Vädret är inget vidare alls. Det är mulet och regnar av och till. Men jag ser att solen försöker tränga fram. Den lyckas emellertid inte.

Mina väskor är packade för avfärd till Himlen. Jag har nyligen ätit en sen frukost och tandborstningen är klar. Bara resten av morgon(!)toaletten återstår, typ att tvätta mig. Jag var verkligen vrålhungrig, så jag dukade upp en riktig helgfrukost förut. Nu står jag mig nog till kvällen. Fästmön ska göra nånting med kyckling, potatisklyftor och hot béarnaisesås. Det var ett tag sen, faktiskt!

Helgfrukost av den rejäla sorten.

 

Det ska bli skönt att komma härifrån ett tag. För tillfället är jag extremt ljudkänslig och här i huset är inte precis tyst. Det låter faktiskt som om en av de före detta boende har återvänt – det är nån som har ägnat större delen av förmiddagen åt att smälla i en ytterdörr… Så nej. Jag saknar verkligen inte dessa människor, även om jag inte estimerar Grillarnas rök och entoniga musik. Det är väl mig det är fel på, som vanligt. Jag har ju svart på vitt att en och annan tycker att jag ska flytta till ett hus i skogen. Och jaaa, det skulle jag jättegärna göra – om jag hade möjlighet till det. Tills vidare njuter jag i alla fall av det faktum att jag flyttade hemifrån när jag nyss hade fyllt 18. En del närmar sig 30 och bor fortfarande hos mamma och pappa. *smackar med tungan i gommen och skakar på huvudet*

Nej, dags att sätta fart innan jag blir alltför elak. Man kan ju aldrig veta om nån springer omkring med en vräkningslista med mitt namn på.

Har du inget bättre för dig tycker jag att du ska läsa mitt inlägg om CCS Fotcream som jag skrev i morse. Det är långt, men tänkvärt, tycker jag själv.

 

---

Livet är kort.