Surt

Ett hyfsat grinigt inlägg – med viss självinsikt, dock.

---

 

Så sur att till och med citronerna är svartvita…

Alltså, jag är rätt trött på det mesta just nu. Allting känns… surt. Hela jag är sur. Rakt igenom. Jag orkar inte ens försöka låtsas vara positiv och glad. Varför ska jag låtsas, förresten? För övrigt spelar det ju ingen roll, egentligen, om jag är sur eller glättig. Det finns så många människor som har så fasta och bestämda åsikter om min person. Det intressanta är att människor som aldrig har träffat mig vet bäst vem jag är – i verkliga livet.

Det finns en frustration just nu som gäller en viss situation. Jag kan liksom inte göra nåt åt den, bara vänta ut, låta tiden gå. Sen hamnar jag i nästa läge, som egentligen inte är mycket bättre det: jag blir utlämnad åt människors godtycke. Inte heller det kan jag göra nåt åt.

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av folk som vill pracka på mig nånting. Är det inte prenumerationer (en dagstidning, ett glassigt magasin, en veckotidning), så är det nån som låtsas erbjuda gratis saker (en fri värdering av min lägenhet – jag tänker inte flytta. Än. Eller provköra en bil, teckna mig för telecompaket eller testa nån ny…) Nej jag orkar inte. För allt handlar om att skapa behov och sälja. Jag får betala – med pengar jag snart inte har. NIX har de uppringande inte hört talas om. Eller så finns det de som tjafsar emot när jag upplyser dem om NIX. Tror de att jag blir mer positivt inställd till deras produkt eller tjänst då..? (<== retorisk fråga)

Citroner. Nu fick de lite färg…

För övrigt är jag sur på att jag är så sur. Tro inte att jag gillar att gå omkring och sura. Men det är inte mycket som kan få mig på bra humör just nu. Krånglande wi-fi, stopp i golvbrunnar, säljare som stör mig, människor som tror att jag har lyckats (!), skitigt hem, trött rygg, trött själ, eksem i ansiktet… Jag vet inte om jag vill kliva ur sängen i morgon bitti…

Nu ska jag ringa min mamma och lyssna på hennes gnäll i trekvart. Det är så våra samtal funkar. Mamma gnäller, jag lyssnar. Själv skriver jag av mig i bloggen. Och då tror en del att de känner mig – bara för att de läser om en bråk(!)del av mina tankar och känslor… Jösses…

Jag orkar inte vara tolerant – jag är en sur tant. Just nu. (Tack, Pinglan, det känns som om du fattar!)

 

---

Livet är kort.