Ett bakåtsträvande inlägg.
Igår kväll lyckades jag hålla mig vaken genom hela timme av Inför Eurovision Song Contest. Det var det sista programmet före de två semifinalerna (den 6 respektive den 8 maj) och den stora finalen (den 10 maj). Jag har försökt titta och lyssna på de här inför-programmen bara för att bilda mig en uppfattning om huruvida jag ska se på finalen nästa lördag eller inte. Det faktum att jag har sovit mig igenom minst två av de fyra programmen säger en del om vartåt det lutar.
Och eftersom jag har sovit så gott – för det mesta – när låtarna har spelats igenom, kan jag inte säga att jag har nån favoritlåt i år. Nån låt jag gillar oavsett placering. (De flesta låtar jag har gillat de senaste åren har knappt tagit sig till final.) Därför får jag väl helt enkelt hålla tummarna för Sanna Nielsen, som jag tror ska representera vårt land i tävlingen. Hon tävlar som fjärde bidrag av 16 i den första semifinalen nu på tisdag.
Men igår då? Hur var de sista låtarna som presenterades innan det ska tävlas? Man kan väl säga så här att en kunnig programledare hade kanske lyft programmet. En före detta Fröken Sverige gör det inte, trots att Triste Christer (före detta frisör) försöker hålla henne under armarna. Och om gårdagens låtar och gäster noterade jag följande:
- Rumänien-killen har likadan frisyr som jag.
- En av gästerna i studion verkade hyperaktiv och väldigt uppstressande att titta på.
- Jag twittrade för att inte somna.
- Jedward på franska!
- Italien var bättre på axelvaddarnas tid.
- Danmark hade mycket i sina öron. Mycket!
- Sloveniens låt gav mig yrsel.
- Vad gjorde Armenien?
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var bättre förr – då kunde åtminstone deltagarna sjunga.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
