Mitt i skiten, ungefär

Ett inlägg om skit. Skräp, alltså. Och homofobi.

---

Uppdaterat inlägg: Och nu har det kommit ytterligare en tumme ner för att Anna och jag förlovade oss. Varför läser homofober min blogg?

Så klart att det gjorde mig ledsen när jag noterade att nån läst mitt inlägg om den 8 november 2013 och gjort tummen ner. Jag tror nämligen inte att det var de fakta jag la fram i inlägget som gjorde nån negativt inställd utan att jag skrev att Fästmön och jag firade femårig förlovningsdag. Den tummen ner sved, kan jag meddela. Och det var väl kanske syftet med den också, eller? Själv skulle jag aldrig ha mage att trampa på nåns kärlek – så länge det är kärlek och inte besatthet, sjuklig svartsjuka eller liknande. Så länge ingen far illa av kärleken, vill säga.

Tummen ner för vår femte förlovningsdag.

 

Morgonstund på golvet, med den obarmhärtiga vårsolen i ögonen.

Annars ligger jag mest här  och tittar på skit. Skräp, vill säga. I morse när jag vårdade ryggen på köksgolvet hittade jag en stor lerkocka. Antagligen nåt som vattumännen drog in i förra veckan, för jag går då inte in med leriga dojor i mitt kök.

Kanske en jordkocka från den här högen? (Bilden är från Gamla Uppsala och tagen i höstas.)

Jag ligger här och glor och noterar hur obarmhärtigt vårsolen visar hur skitigt här är. Kanske kan jag promenera runt lite med dammvippan, i alla fall. Bara så jag står ut. Och jag ska ju företa mig lätta promenader, enligt doktorn. Fast idag behöver jag ta en lätt promenad över till Tokerian. Nyponsoppan och filen är slut och det är det jag lever på just nu.

Till påsken ska jag försöka få upp aptiten för då bådas det annan mat. Ägg, lax, sill och Janssons frestelse, har Anna och jag talat om. En liten klar vill jag förstås ha på påskafton och kanske kan jag skippa en tablett just den dan, bara för att få njuta av Östgöta sädes..?

 

---

Livet är kort.