Ett inlägg om ett TV-program.
Barbro Hörberg. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.
Mamma fick mig nyfiken på ett TV-program. Det var en dokumentär om Barbro Hörberg, Med ögon känsliga för grönt – Barbro Hörberg. Jag vet inte varför jag blev nyfiken. Kanske för att hennes öde mer än hennes sånger har fängslat mig..?
När jag läser i efterhand om filmen står det att Barbro Hörberg var vispoet. Och visst har jag hört hennes visor. Men jag var liksom… för ung för att uppskatta dem när hon var som mest ”inne”.
Mitt starkaste minne är att Barbro Hörberg adopterade en dotter från Korea. Och så fick hon, Barbro Hörberg, nån sorts cancer och dog inte långt efteråt. Jag tyckte så synd om den stackars lilla flickan!
I filmen får jag höra flera av hennes visor. Berättare är hennes bröder, dottern, väninnor och kollegor från musikbranschen. Jag känner att min bild av Barbro Hörberg har blivit… fylligare. Icke desto mindre tycker jag att det var tragiskt att hon gick bort i bröstcancer, endast 43 år ung, och efterlämnade en dotter…
Toffelbetyget blir högt. Det här är ett fint och ömsint tecknat porträtt av en spännande och annorlunda person som kunde ha blivit mycket större om hon hade fått leva.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag såg också. Vet inte ens om hon funnits i min värld, tror inte det, även om jag kände igen både namnet och musiken. Hon dog innan jag ens börjat skolan. Det jag tyckte var fint ändå var att bröder och vänner efter snart 40 år fortfarande minns och berättar. Om vi i dag har så svårt för att minnas henne – vem kommer då ihåg henne när hennes vänner är borta? Sorgligt, men en sanning som gäller oss alla. Minnet av oss är aldrig längre än ett mansminne bort. (Mansminne – lite diskriminerande, n’est-ce pas?)
Ja ordet är just… sorgligt… Vi som bloggar, vi finns ju kvar, i cyberspace, i alla fall…
Den ska jag också se, minns inte heller på mycket mer än att det var ett speciellt livsöde..
Jag blev intresserad av att både lyssna och läsa mer om och av Barbro Hörberg! En bra dokumentär, helt enkelt, där man heller inte väjde för att tala om mindre ”fina” sidor hos personen ifråga.