Ett frågande inlägg.
Hostan har dämpats.
Nej, nån bra dag har det inte varit idag. Men jag har överlevt. Ryggsmärtorna har nu lugnat ner sig lite grann. Hostan har jag dämpat med nån dryck ur en brun flaska, upphittad vid utgrävningar av mitt kylskåp.
Har slumrat av och till när rygg och hosta har tillåtit. Däremellan har jag läst några rader och skrivit ytterligare ett kapitel på min bok. I huvudet, vill säga. Jag vet inte hur och när jag ska få ner texten på pränt. Detta kapitel handlar om två månader i tid räknat. Ändå gissar jag att det i ord och bokstäver räknat blir ett av bokens längre avsnitt. Å, jag hoppas bara att jag kommer ihåg det jag har tänkt ut!
Varför måste jag skriva den här boken jag har tänkt?
Jag vet inte varför, men det har blivit så viktigt för mig att skriva den här boken. Tidigare har jag haft all tid i världen att göra det. Nu har jag antingen inte tid eller är för sjuk. Ryggen tillåter inte längre sittningar än fem minuter åt gången vid min dator just nu. Och jag orkar inte springa omkring i lägenheten så att ryggraden rätas ut. Den bara knakar, förresten. Riktigt läskigt är det för det hörs…
Vi får se när boken ser dagens ljus. Den blir väl det jag lämnar efter mig en gång. Nu har jag ju inga barn som kan glädjas åt eventuella inkomster från litterärt verk, men jag har fyra bonusbarn. Minstingen och jag har haft sms-kontakt vid två tillfällen i eftermiddag, från var sin sjuksäng. Jag kan konstatera att det är lika trist att vara sjuk när man är 11 som när man är 51…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag hoppas du kan skriva ner det du tänkt ut, så det blir som du vill. Kommer jag så småningom att kunna läsa din bok?
Det kan jag nog, bara jag får orken tillbaka. Just nu är jag rätt däckad av infektionen och ryggontet. Och ja, det är min förhoppning att du ska kunna läsa min bok. Så småningom.