Livstid

Ett inlägg om en film.

Livstid är en av Liza Marklunds senare böcker, även om de förstås alla har kommit ut i snabb takt och inte för alltför länge sen. Men Livstid (2012) är också en film, baserad på boken, förstås. TV4 gör inget undantag denna söndag utan visar ytterligare en Annika Bengtzon-rulle. Jag gör inget undantag heller utan tittar.

Denna gång handlar det om polismord. Julias man David är skjuten och hon själv är misstänkt för mordet. Dessutom är deras lille son försvunnen. Annika Bengtzon kastar sig förstås in i leken och börjar nysta. Inte helt opåverkad av den egna skilsmässan. Men hur kommer det sig att den mördade polisen inte har ett enda veck i sin uniform, det vill säga verkar så juste och genomärlig att inte en människa har nåt ont att säga om honom? Julias bästa kompis, också hon polis precis som Julia och hennes mördade man, ger en annan bild av David.

Jag måste i alla fall var ärlig och erkänna att jag har tappat kollen på handlingarna i böckerna, så jag måste googla. Då minns jag: Annika Bengtzons hus brann ju ner och hennes man träffade en ny kvinna. Det var mycket spännande – i boken. Filmen då?

Ja, även filmen är spännande. Det är som om Annika Bengtzon-filmerna får en nytändning med Livstid. Det är otäckt, bra skådespeleri, realistiskt. Mer sånt!

Toffelbetyget blir högt den här gången.

Livet är kort.