När livet vänder: Lena

Ett inlägg om en finfin TV-serie.

 

Lena Bergmans dotter dog fyra dagar efter föräldrarnas vigsel. (Foto: SvT)

Det ska inte vara så att barn dör före sina föräldrar. Men om det hemska nu händer, hur kan en mamma, efter dotterns död, säga att hon njuter mer av livet efter detta svåra? I kväll säsongs-startade När livet vänder med Anja Kontors möte med Lena Bergman. Orden om att njuta mer av livet är den senares. (Och svaret på frågan får du förstås om du tittar.)

Lena Bergman åkte med sina två döttrar och sin Micke till Thailand. De hade rest dit flera gånger tidigare, men just den här gången skulle Lena och Micke gifta sig. Fyra dar senare händer det ofattbara: dottern Moa dör.

Att ens barn dör måste vara något av det svåraste som kan drabba en människa. Jag vet ju inte hur det är, jag har inga barn. Men så klart jag kan gissa, känna efter lite. När ens barn dör strax efter en väldigt lycklig tilldragelse – den egna vigseln – måste det bli snudd på outhärdligt. Denna mix av glädje och sorg. Om jag inte vet hur det är att förlora ett barn kan jag näppeligen förstå hur man klarar sig igenom denna sorg. Självklart går mina tankar till vännen som förlorade sitt barn i veckan. Jag kan inte föreställa mig…

Det blev en mycket stark säsongsstart. Anja Kontor är som vanligt väldigt närvarande, utan att vara påträngande. Lyssnande, inkännande, men inte rädd för att ställa de svåra frågorna. Det här är svensk TV-journalistik när den är som bäst: en duktig journalist får en människa att berätta, framför en TV-kamera, om det svåraste hon har varit med.

Här kan du se programmet om Lena.

Här finns länkarna samlade till det jag skrev om förra säsongens program i serien När livet vänder.

Livet är kort. Det är så skört, så skört.

Read Full Post »

Anja Kontor bevisar det: Alla människor har en historia

Ett inlägg om människor och en TV-serie.

 

Anja Kontor intervjuar åtta människor som drabbats av det ofattbara. (Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

I kväll är det säsongspremiär igen för När livet vänder. Den här gången blir det åtta halv-timmeslånga program där Anja Kontor intervjuar människor som har drabbats av det ofattbara, enligt SvT:s webbplats.

Förra gången serien gick blev jag helt fast. Anja Kontor bevisade det jag länge hade hävdat: alla människor har en historia. Men hon visade också att vissa människor som har drabbats av svåra händelser faktiskt klarade att överleva. Anja Kontor säger själv om första säsongen:

Jag var helt oförberedd på all tittarkontakt, trots att jag jobbat med bland annat Go’kväll och Karlavagnen. Jag tog emot starka berättelser som bekräftade det jag redan visste, att tittarna ville höra om andra människor som varit med om det otänkbara och får kontakt med livet igen.

Vad är det som gör att vi vill höra andra människors historier då? Jag kan bara tala för egen del, förstås. För mig handlar det om att möta överlevare, människor som kravlat sig igenom ofattbara svårigheter och överlevt. Många av förra säsongens program gav mig personligen både hopp och kraft att gå vidare.

Jag tror att det är viktigt att den som har varit med om nåt svårt och som klarat sig igenom det berättar sin historia – både för personen själv, men också för andra. För såna små frön kan bli yttepytte ljuspunkter i en för övrigt svart tillvaro. Och de kan gro till att bli projekt. Såsom att skriva en bok eller så…

Anja Kontor var alldeles lysande som intervjuare förra omgången. Hon lyssnade, avbröt inte, men kom med frågor som ledde berättaren vidare. Det är få journalister som är så duktiga. Därför är jag övertygad om att den här säsongens program blir minst lika bra som de förra.

Och om jag själv finge intervjua nån om den personens historia är valet inte alls svårt – och detta trots att jag både har läst böcker och lyssnat på en föreläsning av henne: Annika Östberg.

Läs vad jag tyckte om förra säsongens program:

När livet vänder: Ulrika

När livet vänder: Börge

När livet vänder: Per

När livet vänder: Inger

När livet vänder: Monika

När livet vänder: Tomas

När livet vänder: Jonas

När livet vänder: Anita

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina bästa saker

Ett inlägg om lite av det bästa i tillvaron just nu.

 

Min bäste vän just nu.

Snart har halva min semestervecka gått. Största delen av tiden har gått åt till att ha ont, att inte kunna röra sig, att gnälla, kippa efter andan för att det gör så ont etc. Men jag har skrivit en del, det har jag. På fredag hoppas jag kunna tvinga Fästmön att läsa fem kapitel. Kanske är jag lite optimistisk, men… Det är mitt mål. Hade jag varit frisk skulle det ha varit minst det dubbla. Men jag kan liksom inte sitta tillräckligt lång tid åt gången vid datorn för att skriva. Vissa texter mår inte bra av att sönderhackas med avbrott av smärta var tionde minut. Jag vet att ryggen blir bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Fast då är min skrivtid som sämst, för då är jag trött. Min bästa tid är på förmiddagen.

Min bästa ställning.

Igår stolpade jag iväg till Apoteket Hjärtat intill Tokerian. Mitt mål var att köpa antiin-flammatorisk gel, för jag insåg att jag behöver nånting som biter bättre på ryggen. Apoteksmannen var ensam och überstressad. Jag trodde att jag skulle svimma innan det blev min tur. Han hörde knappt vad jag frågade. Men jag kom ut med en tub Diklofenak gel. Den kan jag applicera upp till fyra gånger om dan. Igår blev det två gånger. Den gör nytta! Sen kör jag med mina övningar också, förstås. Har insett att den ställning där jag slappnar av bäst är i skräddarställning, på golvet. Lite svårt att äta där bara, dårå. Men det gör inget för banta är nåt jag verkligen behöver göra. Verkligen!

Vi hade våffelorgier här igår. Vissa såna här temadagar tycker jag att man verkligen ska ta fasta på. Ja ta fasta på, inte fasta på. Våffeldagen är en sån dag. Åt jag sju eller åtta våfflor? Jag minns inte. Sen undrar jag varför jag ser ut som om jag är i nionde månaden…

Ryggen var hyfsad igår kväll, idag är den lika jäklig som igår på dan. De mest basala ting blir som obestigbara berg för mig. Till och med att gå på toa är svårt – särskilt när toarullen lossnar från hållaren och rullar iväg. Vem kan jaga rätt på den? Vem kan ens böja sig ner och plocka upp den? Inte jag, i alla fall. För övrigt tror jag aldrig att jag har tappat så många saker på golvet som just nu – bara för att det är lögn i h-e att plocka upp dem.

Palettbladet blommar i alla fall – en annan bra sak.

Dagen är grå och trist idag. Anna skrev på morgonlappen till mig att det var snöblandat regn när hon klev upp. Hon är duktig som ger sig iväg i alla fall utan att gnälla. Framåt 16.30, när hon slutar idag, hoppas jag att ryggen är så pass OK att jag kan hämta henne. Vi behöver också åka en sväng till Himlen för att hämta lite saker och så ska vi väl ha nån mat. Gissar att det blir smalismat från MacJack (<== jag är mycket ironisk).

Det är ett antal saker jag skulle behöva fixa, men ryggen sätt stopp för dem. Jag börjar bli lite orolig för en viss födelsedag framöver, har inte många idéer och skulle behöver ge mig ut för att se mig omkring. Bara det att jag inte klarar det just nu – och i nästa vecka jobbar jag igen. Vidare finns ett par ekonomipunkter på min agenda som jag tyvärr inte heller pallar att ta tag i, liksom inköp av ny dator. Jag är fortfarande en fruktansvärt irriterad och icke tålmodig sjukling!

Livet är kort.

Read Full Post »