Ett inlägg om just att skrida framåt, i sakta mak.
Så här inleds min dag. På rygg på köksgolvet, med benen på en stol, går jag igenom vad jag ska skriva.
Om ryggen kändes bättre igår kväll, var den etter värre i morse. Fästmön och jag hade för säkerhets skull kommit överens om att hon skulle ta sig till jobbet för egen maskin, eftersom min hälsa nu är som den är.
Jag var färdigsoven vid halv nio idag. Betänk då att jag var den som först gick och till sängs igår, redan vid 22-tiden. Smärtan gör mig trött. Trots att jag var ensam kravlade jag mig ner på golvet i köket. Efter vissa skrik och stön fick jag upp benen på en köksstol. Där låg jag och gick igenom kommande kapitel av min bok. Jag gjorde också mina övningar. Det går faktiskt att både tänka och göra övningar samtidigt.
Min utsikt från där jag ligger på köksgolvet och tittar upp.
Utanför tycks våren sätta fart på riktigt. Det blåser, men är soligt. Jag har två fönster öppna i lägenheten för att få in lite frisk luft. Just nu har jag nämligen för ont för att ge mig ut. Men min intention är att försöka ta mig till Tokerian till fots och hämta Anna, med bil, när hon slutar jobba klockan 16.
Den här förmiddagen är snart passerad. Jag har lyckats tvätta mig i ansiktet och fått på mig linser. Sängen är bäddad. Intar just nu fil och müsli vid datorn. Ytterligare ett kapitel är skrivet idag. Jag har också gått igenom det jag skrev igår och redigerat en del. Nästa kapitel ska ge ytterligare en del bakgrund. Sen… sen ska texter klippas in, ramen ska byggas på. Kort sagt, delarna ska bli en helhet. Det tar tid. Men det tar mer tid än jag hade tänkt eftersom jag inte kan sitta vid datorn några längre stunder, framför allt inte på förmiddagen, min bästa skrivartid. Det är fruktansvärt irriterande och inte alls som jag hade tänkt mig den här semestern.
Men jag får nånting gjort. Jag ser hur nånting växer fram. Och snart vill jag se vad Anna tycker om det. Jag är spänd. Förväntansfull. Sen vet jag att det kommer perioder när jag drabbas av det motsatta. Tankar som
Jag kan inte!
eller
Det är ingen idé att jag fortsätter.
Fast grejen är att jag måste fortsätta. Personen som har förstört mitt liv ska ut ur mitt liv för gott. Och det här är det slutgiltiga sättet.
I kväll äter vi våfflor här. Men vad händer hos dig? Skriver du böcker, har du ont eller är du glad över livet som ju är en gåva? Skriv några rader här, om du vill. Det skulle göra mig glad.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Stackars dig som har ont i ryggen! Alla rörelser man gör går ju via den 😐 Tycker ändå att du verkar vara positiv, det är styrka det!!
Jag jobbar ett långpass idag och var tröttare än tröttast i morse men blev lite lycklig av små små påsklijor som hade kommit upp utanför fönstret på jobbet. Satte ut ett helt gäng i höstas och åtminstone de här har blivit något.
Är lite stolt över dagens matlåda faktiskt: hemgjord spenatsoppa m två ägghalvor, två våfflor med hemkokt lingonsylt 😁 Verkar på den som om jag vore väldigt huslig och ”genomtänkt” men vanligtvis inte (typ aldrig) Nu är min rast slut så jag önskar dig god bättring med ryggen och riktigt goda våfflor ikväll!! 😊
Ja det gör ont som tusan, men jag är glad att säga att jag ju bara har den här värken tillfälligt (hoppas jag…). Andra i min bekantskapskrets har alltid ont. Det är lite nyttigt för mig att pröva på, för då får jag en liten inblick i hur andra har det. Jag blir väldigt trött av smärtan också och jävligt irriterad eftersom jag inte kan göra det jag hade tänkt mig den här semesterveckan. Men… jag lär överleva och det är jag glad för!
Här blir det våfflor på mix, sprejgrädde samt hjortronsylt till kvällen när arbeterskan har jobbat klart. Jag är precis som du typ aldrig huslig – inte i köket, i alla fall – men våffelmix kan jag röra till. Järnet är nytt, har bara använts två gånger, så det blir kanon.
Ha en fin dag!
Håller med om att värk är ”krävande” både fysiskt och psykiskt, man blir helt slut mellan varven!
Våfflor, det åt vi till lunch i helgen, maken hade beställt så det skippar jag idag, får inte bli för tätt mellan gångerna och jag kör våffelmix jag också, duger bra det!
Hoppas du känner dig bättre i ryggen.
Ha dé!/Kram
Idag är det mer ont än igår eftermiddag och kväll – när jag faktiskt kände mig ganska hyfsad. Har varit till apoteket och inhandlat en ”vassare” gel, hoppas den ska hjälpa.
Å så jag ser fram emot kvällens våfflor! Jag tror att Anna skulle göra på jobbet till fikat. Hoppas hon inte äter sig mätt!..
Kram!
Vicket skit med ditt ryggonda. Själv är jag matt efter en lång jobbhelg. Skriver böcker gör jag just nu inte,jo faktiskt,litegrann petar jag med ett nytt manus. Men den här tiden går all tid åt till arbete, sova och äta. Mat idag… har inte kommit så långt i tankeverksamheten än. kram kram
Ja ett jädra skit att få på semestern. 😦
Jag recenserar gärna din andra bok när det är dags, i alla fall här på bloggen. Inser att det tar tid att skriva böcker… Jisses… 🙄 Jag som inte kan sitta längre än tio minuter åt gången just nu, dessutom…
Kram kram!
Det är en sak jag undrar- hur 17 klarar du av att BÄDDA SÄNGEN??? Låt den vara obäddad, den arbetsställningen är ju omöjlig, och onödig, när man har ont i ryggen!
Kram!
Ps. Nacken bättre, än så länge
Nja, allting går utom tennsoldater och små barn. Det var en av få bra saker som ett av mina x brukade säga. Jag får till det, men det klart, det blir ju inte lika slätt som vanligt. Jag måste ha bäddad säng till kvällen! 😛
Skönt att din nacke är bättre, det gör djävulusiskt ont det med! Och nacken ska ju orka bära huvudet som väger nånstans mellan fem och tio kilo… Jisses…
Kram!
Heja dig, du är duktig tycker jag, som kämpar på med din onda rygg!
Själv lider jag bara av stukad tumme, så går det när gamla tanter ska utöva hästhoppning och inte kan sikta mitt på hindret…hästkraken fick hoppa lite snett, och det var ”tanten” inte riktigt med på, så jag tog emot mig med tummen först mot halsen på hästen, och se’n landade resten av alla tantkilon på tummen – typiskt obra!! Men jag satt åtminstone kvar på hästen :-)!
Idag har vi haft ”personaldag2, och det var superbra – två mycket bra föreläsare, och så gott fika och god mat, tantkilona har nog ökat under dagen. Men va’ fan, man lever bara en gång!
Jag ska absolut köpa din bok när den är klar!!!
Men du då, hästhoppning! Är du galen, mänska?! Hoppas tummen läker snart, den är ju ett sånt väsentligt finger!!!
Personaldagar kan vara dåliga eller bra! Blir glad när din var superbra! Och klart man ska gotta sig lite då.
He he he, den ska bli klar först och det går inte med tågets hastighet, möjligen med SJ:s…
Ja jag är nog lite galen…men de flesta skulle nog inte kalla de pyttehinder (40-50 cm) som vi trasslar oss över för hoppning :-). Men jag är lika glad varje gång jag fortfarande sitter kvar på hästen efter landningen…det är en härlig känsla efteråt, så en hopplektion innebär en blandning av skräck och förtjusning.
V b din bok så tror jag den är värd att vänta på ;-)!
Ha ha, jag som tycker att en ponny är stor som en… Dinosaurie. 😛 Hoppning låter modigt!!!
Bara fruktansvärt irriterande att inte palla att skriva nu när jag har möjlighet vad gäller ffa tid. 😡