I’m alive. Barely…

Ett inlägg om tillvaron, som är både trevlig och besvärlig samtidigt.

 

Söndagsmiddag.

Ryggeländet blev inte mycket bättre igår, trots vinet och mina övningar. Söndagsmiddagen blev inte som jag hade tänkt, men Fästmön var gullig och införskaffade den samt skötte tillagningen. Jag tror till och med att hon diskade.

Anna äter söndagsmiddag som hon har fått tillaga själv, sin lediga dag till trots.

Jag skäms. Jag skulle ju skämma bort henne den här veckan, inte skämmas över mina tillkortakommanden… Men jag ordnade i alla fall med dessert till kvällens TV-film – två sorters ostar, fyra sorters kex och lite choklad med mintcrisp i. Den sista blev liksom en bonus eftersom den var kvar från mitt lördagsgodis.

Idag fick vi vår tredje sovmorgon (om vi nu tänker bort den skrikande grannen). Anna började jobba klockan tolv. Eftersom ryggen är som den är kunde jag inte erbjuda min älskling skjuts till jobbet. Men Anna själv ville gå. Vi får se om jag möjligen kan hämta i kväll. Det är långt ifrån säkert.

Men första känslan i morse var ändå att det går åt rätt håll med ryggen. Tyvärr gjorde jag misstaget att ligga och läsa en stund i sängen. Sen fick jag så ont att jag nästan inte kunde stå på benen. Hade tänkt fixa frukosten till Anna, men enbart att klä på mig trosor, strumpor, t-shirt och mjukisbrax tog en halvtimme. Resten förstår du kanske.

Medan Anna duschade tog jag en värktablett. Krälade sen ner på golvet i köket och gjorde mina övningar. Förfärligt ont. Efteråt kändes det emellertid mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att ta sig först ner och sen upp. Jag är fortfarande osäker på om det är nåt jag ska ägna mig åt när jag är ensam. För tänk om jag inte kan ta mig upp för egen maskin?

Idag, min första semesterdag, har jag fem saker på min agenda:

1. tvätta och försöka hänga tvätten
2. promenera med dammsugaren i min takt
3. skriva på min bok
4. duscha
5. gå ut med sopor

Tvättmaskinen har gjort sitt, nu ska jag försöka göra mitt, det vill säga hänga upp den blöta tvätten. Anna var söt och tog fram dammsugaren åt mig innan hon gick. Jag tänker att jag kan promenera lite från rum till rum med Snabeldraken på. Det blir inte superstädat, men bättre än vad det är nu, i alla fall. Tre soppåsar är ihopknutna och uttagna i hallen där de står som tre utropstecken och väntar på sin matte (<== jag). Duscha tänker jag göra när jag har dammsugit.

Jag har skrivit ett kapitel i alla fall.

Boken då? Ja, jag har skrivit i ungefär en timme. Mer pallar jag inte. Inte på grund av det boken handlar om eller för att jag inte kan skriva. Det gör helt enkelt för ont att sitta framför datorn och skriva. Jag skriver några stycken och sen reser jag mig upp och går runt lite. Det är samma med det här blogginlägget. Därför kan texten ibland kanske tyckas lite hoppig. Ber om ursäkt för det och skyller på min rygg.

Ha en bra måndag!

Livet är kort.