Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 24 mars, 2014

Ett rätt nyttigt inlägg.

 

Min nya plats vid köksbordet

Min nya plats vid köksbordet.

Idag på förmiddagen trodde jag att jag skulle bli invalid. Lam för alltid. Det gjorde så ont i ryggen att jag bara kunde stå vid diskbänken, med händerna krampaktigt på själva bänken för att förhindra att jag rasade ner på golvet. Jag blev rädd. Det gjorde skitont. Men, som sagt, rädslan var det värsta.

Nu är det betydligt bättre. Jag har knaprat värktablett, jag har smörjt in ryggen med gel, tagit en varm dusch och gjort mina övningar flera gånger – varav en på golvet. Jag har rört mig i lägenheten, dragandes dammsugaren. Jag har till och med klarat av att hänga tvätt och att gå till soprummet med tre lätta soppåsar. Jag har kunnat sitta vid datorn och inte bara skrivit skit utan faktiskt ett kapitel på Boken.

Dessutom har jag fixat några födelsedagspresenter. Jag har socialiserat med människor i sociala medier. Jag har kollat mitt skattebesked. Nyss har jag ätit mat.

Men det är nyttigt att ha ryggskott ibland. Nyttigt därför att det påminner mig om att jag ska uppskatta det faktum att jag vanligtvis är ganska frisk. Att ha ryggskott är fruktansvärt irriterande och gör väldigt ont. Men man dör inte. Man kan bara inte gå eller röra sig som vanligt. Tappar man nåt på golvet kan man glömma att försöka plocka upp det – man kan inte böja sig ner. När man sitter på toa har man svårt att göra ifrån sig, därför att musklerna inte fungerar som de ska. Vid matbordet sätter jag lätt i halsen på grund av mitt bråck, men idag höll jag på att kvävas eftersom jag inte kunde hosta ordentligt och få upp det jag satte i halsen. Jag har inte kunnat gå och handla, för jag klarar inte av att bära nåt av det jag behöver få hem. Jag har varit ensam på eftermiddagen och det i sig kan vara ganska skräckinjagande när man är sjuk – av olika skäl. Mig tvingade det till lite mer aktivitet i sociala medier.

Av just den här dagen har jag lärt mig att jag ska vara glad att jag inte har såna här dagar vanligtvis. Jag har vanligtvis inte ont eller svårt att röra mig och det mesta som man behöver göra i ett hem klarar jag av utan hjälp. Jag kan gå på toa själv och klarar att duscha. Jag är inte utlämnad till andra. Visserligen har jag fått byta plats vid matbordet, för att sitta i kökssoffan funkar inte. Men snart, så. Jag blir nämligen frisk. Det blir inte alla som är sjuka.


Livet är kort. Jag är lyckligt lottad i livet.

Read Full Post »

Ett förbittrat inlägg.


För inte länge sen
var organisationen Läkare utan gränser den enda organisation jag stödde med pengar. Så sent som i november förra året skänkte jag en rejäl slant (med mina ögon mätt) i glädjeyran kring att jag hade fått en tidsbegränsad anställning.

Det blev en stor chock för mig när jag via Twitter fick veta att Läkare utan gränser fått pengar av Postkodlotteriet. Postkodlotteriet, som får fortsätta år ut och år in trots skandaler såsom sanslösa löner, brott mot god marknadsföringssed etc. Att Läkare utan gränser flera gånger under en kväll twittrade om de 29 miljonerna man mottagit från Postkodlotteriet – ja, du läste rätt: 29 miljoner – gjorde mig… jaa, jag finner inte ord för det.

Jag svarade på ett av Läkare utan gränsers tweets att de nu inte behöver mina surt förvärvade slantar när de kan ta emot pengar från ett lotteri med tvivelsamt rykte. Fick då ett idiotsvar om att alla pengar behövs. Jaa, jag behöver mina pengar själv. Eller snarare: jag ger inte mina pengar till en organisation som samarbetar med Postkodlotteriet.

Bara en månad innan Läkare utan gränser tog emot miljonerna från Postkodlotteriet, försökte sagda lotteri lura sina lottprenumeranter in i nånting de kallade för Jackpott. Man ägnade sig åt nånting som kallas för aggressiv marknadsföring. Men många människor protesterade och ganska snart backade Postkodlotteriet.

Postkodlotteriets marknadsdirektör tyckte att man uttryckt sig tydligt gentemot prenumeranterna. Uppenbarligen var inte så fallet eftersom så många kände sig lurade. Dessutom tror jag verkligen inte på att lotteriet har löpande kontakt med alla sina en miljon kunder, såsom marknadsdirektören påstod i januari i år.

PostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryssPostkodkryss

Idag kom ett fönsterkuvert från Läkare utan gränser. Det var med sorg i hjärtat jag rev sönder det och kastade det bland mina brännbara sopor. Efter åren av förföljelse från Postkodslotteriet och dess obeställda reklam har jag insett att ett rött kryss och återsänt material till avsändaren inte hjälpte, nämligen.

Så snälla Läkare utan gränser, skicka inga mer såna brev med fönsterkuvert och inbetalningskort till mig – inte så länge ni samarbetar med Postkodlotteriet! Alla tusenlappar jag hittills har skänkt får ni behålla. Jag tänkte ett slag om jag skulle be om pengarna tillbaka, men insåg att ni inte har nåt som kallas öppet köp. Jag hoppas ni gör nåt vettigt för mina pengar och för de 29 miljonerna. Jag kan liksom inte matcha de senare.

Läkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryssLäkare utan gränsers logga med kryss


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvaron, som är både trevlig och besvärlig samtidigt.

 

Kyckling grönsaker och sås

Söndagsmiddag.

Ryggeländet blev inte mycket bättre igår, trots vinet och mina övningar. Söndagsmiddagen blev inte som jag hade tänkt, men Fästmön var gullig och införskaffade den samt skötte tillagningen. Jag tror till och med att hon diskade.

Anna äter

Anna äter söndagsmiddag som hon har fått tillaga själv, sin lediga dag till trots.

Jag skäms. Jag skulle ju skämma bort henne den här veckan, inte skämmas över mina tillkortakommanden… Men jag ordnade i alla fall med dessert till kvällens TV-film – två sorters ostar, fyra sorters kex och lite choklad med mintcrisp i. Den sista blev liksom en bonus eftersom den var kvar från mitt lördagsgodis.

Idag fick vi vår tredje sovmorgon (om vi nu tänker bort den skrikande grannen). Anna började jobba klockan tolv. Eftersom ryggen är som den är kunde jag inte erbjuda min älskling skjuts till jobbet. Men Anna själv ville gå. Vi får se om jag möjligen kan hämta i kväll. Det är långt ifrån säkert.

Men första känslan i morse var ändå att det går åt rätt håll med ryggen. Tyvärr gjorde jag misstaget att ligga och läsa en stund i sängen. Sen fick jag så ont att jag nästan inte kunde stå på benen. Hade tänkt fixa frukosten till Anna, men enbart att klä på mig trosor, strumpor, t-shirt och mjukisbrax tog en halvtimme. Resten förstår du kanske.

Medan Anna duschade tog jag en värktablett. Krälade sen ner på golvet i köket och gjorde mina övningar. Förfärligt ont. Efteråt kändes det emellertid mycket bättre. Men det tog sin lilla tid att ta sig först ner och sen upp. Jag är fortfarande osäker på om det är nåt jag ska ägna mig åt när jag är ensam. För tänk om jag inte kan ta mig upp för egen maskin?

Idag, min första semesterdag, har jag fem saker på min agenda:

  1. tvätta och försöka hänga tvätten
  2. promenera med dammsugaren i min takt
  3. skriva på min bok
  4. duscha
  5. gå ut med sopor

Tvättmaskinen har gjort sitt, nu ska jag försöka göra mitt, det vill säga hänga upp den blöta tvätten. Anna var söt och tog fram dammsugaren åt mig innan hon gick. Jag tänker att jag kan promenera lite från rum till rum med Snabeldraken på. Det blir inte superstädat, men bättre än vad det är nu, i alla fall. Tre soppåsar är ihopknutna och uttagna i hallen där de står som tre utropstecken och väntar på sin matte (<== jag). Duscha tänker jag göra när jag har dammsugit.

Pekar på datorskärm

Jag har skrivit ett kapitel i alla fall.

Boken då? Ja, jag har skrivit i ungefär en timme. Mer pallar jag inte. Inte på grund av det boken handlar om eller för att jag inte kan skriva. Det gör helt enkelt för ont att sitta framför datorn och skriva. Jag skriver några stycken och sen reser jag mig upp och går runt lite. Det är samma med det här blogginlägget. Därför kan texten ibland kanske tyckas lite hoppig. Ber om ursäkt för det och skyller på min rygg.

Ha en bra måndag!


Livet är kort.

Read Full Post »