Ett inlägg om en film.
Söndagkväll = Annika Bengtzon-kväll. I afton hade jag sällskap av Fästmön när jag tittade på Den röda vargen (2012).
Denna gång åker journalisten Annika Bengtzon på Kvällspressen upp till Luleå där en journalistkollega blivit mördad. En ung kille såg hur mannen blev påkörd – och påbackad. När Annika släpper detta i en artikel på tidningen mördas även den unge killen. Och så ytterligare en person, en centerpartist i Östhammar. Alla har de efterlevande fått Mao-citat i brev efter morden.
Men hur hänger allt ihop? Tja, Per Ragnar smyger omkring och ser läskig ut. Vad han har i sammanhanget att göra avslöjas inte i första taget – han är ju bara läskig.
Filmen är som vanligt baserad på en bok med samma titel som filmen av Liza Marklund. Och som vanligt är boken bättre, även om det faktiskt blir lite spännande i filmen i kväll. Men mest blir det rörigt. Ännu en timme in i filmen fattar jag nästan ingenting. Det hela är nästan lika förvirrat som Annika Bengtzons privatliv…
Toffelbetyget blir medel. Och då är jag snäll.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
