Vilja sjunka genom jorden

Ett pinsamt inlägg.

I kväll när jag åkte hem från jobbet lyssnade jag på två killar som höll låda på en av radiostationerna jag får in här i trakterna. De uppmanade folk att berätta om pinsamma saker de har gjort och skriva om detta på en av radiokanalens sociala medier-ställe, under hashtagen

#då ville jag sjunka genom jorden

Sen berättade en av killarna om en fruktansvärd dejt och en snorbuse som landade på linneduken på matbordet… Inte fräscht…

Man lägger sig inte ovanpå en boll hur som helst när man är lite stor…

Hemma i New Village träffade jag på Lucille och fick en pratstund. Jag frågade hur det går med hennes träning och hennes grymma PT, som verkar vara en riktig elaking. En gång berättade nämligen Lucille för mig och Fästmön, väldigt livfullt, om hur hon tvingades upp på gigantiska bollar och ha sig. Dan därpå kunde hon inte gå. Vi skrattade alla tre, men jag kan tänka mig att för en person som Lucille, som liksom jag är lite… stor… blev det ett tillfälle när hon ville sjunka genom jorden. Lucille har förresten gjort slut med sin PT – och det förstår jag fullkomligt!

För egen del har jag i färskt minne bland det pinsammaste jag har gjort. Det har jag skrivit om här tidigare, men ifall du har missat det drar jag en quick version:

Jag skulle göra ett utskick via e-post på mitt förra jobb, SLU (Sveriges lantbruksuniversitet). I mejlet hade jag skrivit en länk till en sida på intranätet med viktig information. Trodde jag. Det var bara det att jag skrev lite fel i URL:en (adressen). I stället för att skriva slu.se skrev jag

slut.se

Och när en dator tolkar en adress som det står

slut 

i, så tolkar den inte ordet på svenska utan på engelska. Vet du inte vad ordet betyder på engelska så får du googla det… Det tog två minuter efter att jag klickat på sänd innan jag hade två fnissande doktorander i dörren till mitt kontor, för de hade minsann klickat på länken och hamnat… helt fel… Pinsamt! Men också rätt roligt, faktiskt!

Så nu undrar jag förstås vad DU har gjort för pinsamheter. Kom igen och berätta nåt i en kommentar nu så att jag får skratta den här bedrövliga tisdagen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Varken hackat eller malet – men tuggat?!

Ett lite frustrerat inlägg.

Nä den här dan, som ju är en tisdag, går inte till världshistorien i mina böcker. Hela dan har känts som en parentes. Eller en lång väntan. En väntan förgäves på en dialog. Denna dialog är nu flyttad från måndag, via tisdag (idag) till i morgon bitti (onsdag). Den som lever får se/höra. Jag blir bara irriterad på mig själv med tanke på vad jag har lovat mig själv – att inte hamna i den här situationen igen.

Känner mig inte riktigt på topp, med en krånglande mage och ett tungt och lite värkigt huvud. Det är väl

hela alltet

som trillar över mig ibland, trots mina försök till positivt tänkande.

Presentkort att använda till böcker!

Men hur som helst, en positiv sak låg och väntade på mig i postboxen: ett presentkort! För ett tag sen värvade jag en kollega till mitt fack. Vi skulle båda få var sitt presentkort som tack för detta. Nu var det så länge sen att jag inte minns hur mycket presentkortet är på, men jag tror att det är 300 spänn. Och presentkortet gäller inte bara på min icke-favoritaffär Coop, utan på bland annat Akademibokhandeln. För 300 pix får man nog en rätt bra och ny bok, tror jag bestämt.

Tuggat kuvert. Och ett oläsligt ärendenummer.

Sen låg det också tre räkningar i postboxen och då åkte förstås mungiporna ner. Fast de åkte upp ganska raskt i ett ironiskt leende när blicken föll på ett kuvert. Kuvertet låg inplastat tillsammans med ett brev från Posten. Det, kuvertet, alltså, såg ut som om nån hade tagit två rejäla tuggor av det. Brevet inleddes med ett oläsligt ärendenummer (se pilen på bilden!). Inte var det konstigt att jag skrattade när jag i brevet bland annat läste:

[…] Varje vardag hanterar Posten 20 miljoner försändelser […]

Jag menar, finns Posten? Ja, brevbärare finns ju uppenbarligen. Men troligen underbetalda och utsvultna, så att de måste tugga på det de ska dela ut… Men jag får väl vara glad att jag överhuvudtaget fick det här brevet. Min vän Klara lyckades de ju försnilla post för för ett tag sen.

Varken hackat eller malet idag, men väl nånting tuggat. Det är min sammanfattning av tisdagen. Så här långt. Och snart är den slut.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vintern är kvar

Ett gnälligt inlägg.

Usch! Vintern är kvar. I morse var det nästan sju grader kallt när jag klev ur sängen. Inte mår jag riktigt på topp heller. En kollega till mig var hemma igår och jättesjuk, men h*n kan liksom inte ha smittat mig med just den åkomman eftersom vi inte sågs sen i fredags. Eller? Nåja, jag är inte tillräckligt risig för att vara hemma. Blir det värre åker jag helt klart hem, i alla fall.

Min granne är optimistisk och tror på grillväder.

Det hjälper inte att solen skiner när det är skitkallt. Jag vill bara ha sol, inte skitkallt. Det var nästan så att jag knäppte på pälskragen på skinnjackan i morse igen. Men jag är optimistisk och väntar en snar ankomst av våren. En av mina grannar är visst också det, eftersom h*n har haft grillen framme på grässnömattan i en och en halv vecka snart.

Kylan gör att jag har fullt av självsprickor på händerna, främst på fingrarna. Det gör jämrans ont och inte hjälper det att jag smörjer och smörjer och smörjer. Sist hade jag en dust med doktorn om vilken salva jag skulle få. Doktorn vann, mina händer förlorade. Så mycket lyssnar somliga på sina patienter…

Idag hoppas jag på ett nytt samtal som kan skingra dimmorna framöver. Men hoppas och hoppas… I ärlighetens namn är jag ganska luttrad och förstår att det är lättare att utnyttja människor än att ge dem möjligheter att växa och göra storverk. Och blir det inte till min belåtenhet, samtalet, är mitt resande snart slut. Jag lovar.

Livet är kort.

Read Full Post »