Medan andra lekte

Ett inlägg om en bok.

 

Om det finns nånting jag hatar så är det krig. Ändå kan jag aldrig ens försöka att sätta mig in i hur det känns för dem som har upplevt ett krig. Som min pappa. Han var 15 år när han kom till Sverige. Räddad. I boken Medan andra lekte av Sally Trench, lånad av Fästmöns snälla mamma, tvingas flickan Fran rädda sig själv under kriget i Bosnien.

Kriget kommer smygande till den lilla bosniska byn där tolvåriga Fran bor. En dag bryter helvetet löst. Föräldrarna tas till fånga – eller dödas. Fran tvingas kämpa mot svält, kyla och… sin tro. Hon träffar gamla vänner och nya, bildar en ny liten familj med några övergivna småbarn. En dag tar kriget slut. Hur många är offer? Hur många har mördats? Hur många har överlevt?

Den här boken börjar lite segt med att författaren berättar hur hon tog sig till Bosnien för att jobba som hjälparbetare för att få fram mat och medicin till dem som drabbats av kriget. Men sen skriver hon Frans historia. En fiktiv berättelse, visserligen. Den skulle dock kunna vara sann. Naket och rakt på sak berättar Sally Trench om krigets vedermödor, sett ur en tolvårig flickas ögon. En stark berättelse!

Toffelomdömet om boken blir högt!

Livet är kort.

Read Full Post »

Non, je ne regrette rien..?

Ett lite darrigt inlägg.

 

Idag har jag kanske gjort nånting som jag får ångra. Eller inte. Det beror ju på vad som är viktigast i livet. Precis som alla andra vill jag känna att jag har ett värde. Men inte till vilket pris som helst. Den senaste tiden har jag haft ganska stora problem med magen. Eftersom jag, tvärtemot vad en del kanske tror, är lösningsinriktad, har jag försökt ta ett steg i riktning mot att lösa det hela. Vi får se om det var rätt riktning. Eller ens rätt steg att ta…

Det enda jag vet säkert är att jag måste ta tag i saker och ting. Vintern 2012 – 2013 var jag sjuk och blev frisk, men hela hösten 2012 gick jag omkring och trodde att jag skulle dö. Jag vill inte hamna där igen.

Om det blir så att jag får Tiden, ska jag ägna den åt att skriva färdigt min bok. Det har jag helt och fullt bestämt mig för nu. Det är läge nu att släppa fritt det jag har burit inuti, det jag bara delvis har släppt fritt. För egentligen är det nog så att jag inte ångrar nånting. Ingenting. Möjligen hade jag kunnat göra saker och ting på annorlunda sätt idag, när jag är äldre och visare (?). Men jag har gjort mitt bästa. I alla delar och sammanhang.

Livet är kort. 

Read Full Post »

Prime Time

Ett inlägg om en film. 

En ny tradition har införts i det Tofflianska hemmet: på söndagar ser vi på Liza Marklund-filmer på TV4. I afton visades Prime Time (2012). Jag bänkade mig allena denna kväll för att avnjuta ett stycke Annika Bengtzon.

Den här gången ska det firas valborg. På ett slott befinner sig ett gäng TV-människor för att spela in en TV-serie. Men under den tidiga morgonen hittas självaste programledaren mördad. Annika Bengtzon skickas att bevaka fallet, vilket inte ses med blida ögon av maken Thomas. Och inte blir det bättre för Annika när hon inser att hennes kompis Anne Snapphane tycks vara den huvudmisstänkta.

Som vanligt är filmen baserad på en bok med samma titel av Liza Marklund. Och som vanligt har jag läst boken, men minns den inte – mer än att jag alltid har gillat Marklunds böcker. Fast något märkligt firas det midsommar i boken och valborg i filmen. Varför då, kan man undra?

Tyvärr blir den här filmen aldrig spännande. Det enda som händer är att alla är arga. Och hur spännande är det med människor som skriker åt varandra?

Toffelomdömet blir lågt.

Livet är kort.

Read Full Post »