Meh… det är väl inte första april idag..?

Ett frågande inlägg.

Slösurfar och läser tidningar på nätet. Plötsligt dyker den upp, annonsen, som jag tror är ett aprilskämt. Oder was???

Mirakelkudde eller aprilskämt?

Vad tror du – mirakelkudde eller aprilskämt??? 

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 8 mars 2014 – och lite andra dialoger

Ett inlägg som är roligt värre.

På besök hos Fästmön. Vi softar lite i var sin soffa med var sitt internetverktyg. Plötsligt utbrister Anna:

De där jävla åsnorna! Jag vill inte ha några åsnor. De är så fula. Kolla vilka fula luggar de har. Och den där då, som bara lipar.

Hon sträcker fram paddan och visar mig. Naturligtvis spelar hon, men för den oinvigde kan dessa utslungade eder te sig ganska märkliga. Häromdan fick jag till exempel inte störa henne.

Nej vänta en stund. Jag måste utnyttja min springpojke så mycket jag bara kan innan tiden tar slut. 

Jag såg väl ut som ett frågetecken och upprepade:

Springpojke??? Utnyttja??? 

Anna svarade:

Ja, jag har köpt honom för 15 diamanter.

Personligen har jag lagt ner nästan allt spelande. Tiden vill inte räcka till, jag prioriterar andra saker. Fast ibland blir det nåt snabbt ord- eller kunskapsspel före sänggående. Och då menar jag inte Wordfeud, det är alldeles för långsamt för att passa in i mitt liv just nu. Men att skratta åt saker som Anna utbrister har jag förstås alltid tid med.

Livet är kort, ju.

 

Read Full Post »

Det våras!

Ett vårkänslosamt inlägg.

 

Hortensiaknopp i sovrummet.

Det går ju inte att strunta i att skriva om att det faktiskt våras! Utanför mitt fönster skiner solen, gräsmattan börjar bli grön och vårvindar leker i än så länge lövtomma björkar. Men snart så! Här hemma knoppas det på mina fönsterbrädor. Först ut var ju mina båda, till synes odödliga, pelargoner. Och nu har även hortensian i sovrummet bestämt sig för att överleva. Den blåa, den jag fick av Fästmön och barnen en födelsedag för… tre (?) år sen…

Lördagen är en av veckans två dagar när det är möjligt för mig att ta sovmorgon. Måndag till fredag kliver jag upp nånstans mellan 5.45 och 6.15. I morse väcktes jag av en IDIOT – ja, jag kan inte kalla vederbörande för annat! – som skrek och gapade när klockan knappt passerat 6.30. Detta gapande förde i sin tur med sig att ett barn i samma hem började skrika. Och så där höll det på fram till strax efter åtta. Då ersattes skriken av dammsugaren i samma hem. Tror folk (vuxna) att de liksom bor ensamma i ett flerfamiljshus eller har de ingen uppfostran alls? Frågan är retorisk och jag förväntar mig inget svar.

Den här mannen har inget med mina grannar att göra, men han får illustrera mina känslor inför vuxna som gapar tidiga lördagsmorgnar.

Eftersom det inte gick att sova på min sovmorgon läste jag i stället ut min bok. Satt en stund vid datorn innan jag fortsatte med hushållsbestyren – torr tvätt att ta hand om och badrum och duschrum/toa att skura. Frukost intog jag i vanlig helgtid – vid lunch. Då hade nästa granne börjat borra. Men det tycker jag faktiskt är helt OK, både med tanke på klockslag och på att den grannen är nyinflyttad. Dessutom borrar h*n inte i två timmar utan bara en liten stund.

Nu sitter jag nyduschad och renhårig med klippta naglar och smord kropp vid datorn för att fixa lite kommande blogginlägg. Detta innan jag ger mig ut till Himlen för att hänga med familjen. Skulle gärna ha tagit en promenad idag, men det kanske blir i morgon, innan jag åker tillbaka hem till mitt.

Dagarna går och vi är nu över en vecka in i mars. Snart ska jag lägga in om semester, vilket kan behövas innan jag tampas med Arbetsförmedlingen igen. För ännu är det inget nytt jobb i sikte, tyvärr, och min framtid är fortfarande grumlig, denna klara vårdag till trots.

Vad händer hos dig i helgen, dårå??? Åker grillen fram, eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

Skrevgreppet – behov av kroppskontakt, skydd eller bara egendomligt?

Ett undrande inlägg.

Sitter och läser lite tidningar på nätet innan jag fortsätter städa mitt hem. Halkar då in hos Magdalena Ribbings, min husgudinna, spalt hos Dagens Nyheter och frustar. Av skratt.

En läsare undrar om det verkligen är gott uppförande att ta sig i skrevet. Frågeställaren förstår inte varför vissa människor gör så och undrar vidare:

Kan man säga till folk som gör så att dom är löjliga?

Magdalena Ribbing svarar, sval som en skål med filmjölk:

Vi får väl vara tacksamma så länge artisterna tar sig själva i skrevet på scenen och inte någon annan. Men visst ser det ytterst egendomligt ut. Precis detta slags gester hör till sådant som många föräldrar försöker förklara för sina barn att de ska låta bli. I en hel del kulturer förekommer att män även i sociala sammanhang håller en hand över sina könsorgan – kanhända en markering av manlighet, att skydda det finaste de anser att de har?  Men skrevgreppet ingår trots detta inte i det som du (och jag) kallar gott uppförande. Det är ett icke accepterat beteende i stora delar av världen, åtminstone i offentliga situationer där man förväntar sig att betraktas som professionell. Vem har sett en statschef, läkare, präst, lärare i arbete stå med en hand över gylfen och kommunicera med andra? […]

Nu tycker förmodligen många att detta är larviga ”regler” som i nutid gärna kan glömmas bort. Men oavsett detta ser den som håller en hand på sina könsorgan i andras närvaro ut som om sagda organ kliar, är till besvär, kalsongerna för trånga, paniken nära. […] 

Nej, man kan inte säga till andra att de ska låta bli att göra sådant som de förmodligen gör mer eller mindre omedvetet, näs- och öronpetande i synnerhet. Så hur äckligt sådant än må te sig för andra måste man stå ut med att människor uppför sig olika, och inte alltid fattar att det de gör påverkar andras syn på dem.

Skrevgreppet tror jag är avsiktligt. Det ingår som jag har förstått det i koreografin till en del sångnummer. Artisterna eller koreografen hoppas kanske att det ska ge intrycket av oemotståndlig kättja. Eller vad det kan vara. För mig – och för dig och vi är inte ensamma, ser jag av frågorna till spalten – ser det enbart pinsamt ut.

Läs hela svaret här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Marcoeffekten

Ett inlägg om en bok.

 

Nu har jag plöjt. Plöjt en serie i fem böcker om Avdelning Q, en fiktiv cold case-enhet inom Köpenhamnspolisen, ledd av Carl Mørk. Marcoeffekten är den femte och hittills senaste i serien. För visst hoppas jag att Jussi Adler-Olsen skriver fler böcker om Avdelning Q! Och enligt bokens baksidestext är åtta böcker planerade.

Marco i bokens titel är en femtonåring som växt upp som en av Zolas barn. Barnen drillas till tiggare och ficktjuvar. Zola är närmast en sektledare. De lyder honom blint – annars… Men när Marco förstår att Zola tänker se till att han blir av med en kroppsdel – ett sätt att dra in mer pengar – sticker han. Han får hela klanen efter sig. Inte blir det bättre av att han råkar hitta ett lik. Zola och hans gäng får med sig flera kriminella i Köpenhamn i jakten på Marco. Och så småningom sällar sig polisen till jägarna, på sätt och vis…

Rafflande och spännande är jakten på Marco, som gått i gatans skola och lärt sig hur man undslipper förföljare. Men boken innehåller också mycket grymhet och råhet och framför allt, brist på respekt för människoliv.

Det här är en riktigt bra bok och den får förstås högsta Toffelomdöme.

Livet är kort.

Read Full Post »