Torsdag och vinter igen

Ett inlägg om den här dagen när det plötsligt blev vinter igen.

 

Så här såg det ut på baksidan i morse: snö,snö och åter snö. Och så grannens jätte-bigga TV som står på dygnet runt.

Egentligen blev jag inte så väldigt förvånad när jag hissade persiennerna i morse. Det har varit två morgnar med minusgrader, igår ner till nästan sju grader kallt. Och så i natt hade den kommit tillbaka igen med besked. Vintern. Det hade snöat ganska mycket här under dygnets mörka timmar. Men det är ju februari månad och vad annat är att vänta än att det plötsligt kan slå om och snöa efter några ljuvligt soliga dagar, med blå himmel och fåglalåt.

Nä, förvånad blev jag inte, men besviken, förstås. Jag gillar inte alls snö och kyla. Vintern är den sämsta årstiden, enligt min mening. Nu vill jag ha vår! Jag vill fota blommor och knoppar och njuta av kvitter, vårsol och himlar utan moln. Men jag får uppenbarligen ge mig till tåls.

Även på jobbet var det snö.

Det var rejält halt och moddigt att köra i morse. I kväll när jag åkte hem hade mycket av snön försvunnit, men i stället var det halt. Som vanligt vid halka gäller det att hålla avstånd. Jag fixar det, dessvärre gäller det inte alla bilförare.

Arbetsdagen försvann i ett nafs. Jag var på ett möte och så blev det ett lunchmöte med M där vi förberedde pressmeddelande med mera inför ett pris som M ska ta emot på måndag. Som pricken över i kom ett mejl senare på eftermiddagen att M hade fått det där eftertraktade jobbet. Vilken kanondag för somliga! M är SÅ värd det!

På tal om jobb är jag förstås glad åt att min älskling nu får chansen att visa det jag redan vet att hon fixar på sitt jobb. Det blev klart redan igår. Lite läskigt förstår jag att det är, men Anna har alla förutsättningar att lyckas: hon är lugn och sansad, hon är kompetent och erfaren, hon har kollegorna bakom om sig och chefens förtroende. Jag är fullkomligt övertygad om att det går hur bra som helst. I morgon kväll hoppas jag att vi kan fira lite med ost och kex och ett svindyrt rödvin. På lördag ska vi eventuellt fira ett födelsedagsbarn först och därefter oss själva med en försenad Alla Hjärtans-middag nånstans på lokal.

Men vi är inte framme vid helgen ännu. Det är bara torsdag. Jag städade i kväll efter jobbet, det vill säga dammsög. Sen var det skönt att duscha och sätta sig renhårig vid köksbordet och käka knäckemackor och dricka mjölk. Till måltiden avnjöts en flukt i UppsalaTidningen. Den börjar bli alltmer lik sin storebror. Journalisterna gör till och med samma stavfel. Pinsamt och trist, tycker Vän af Ordning. Dessutom fnös jag lite åt reportaget om Uppsalas största twittrare. Bara för att man har många följare på Twitter behöver man inte vara störst. Eller bäst. Tycker jag, dårå, som bara har 200nånting följare till skillnad från den som ligger i topp med över 9 000 följare. Jag visste inte ens att man kunde ha så många följare…

Torsdag innebär förstås Antikrundan. Just den här torsdagen visades ett program från Lysekil. Som vanligt satt jag med appen och värderade och gissade. En del av mina värderingar blev vilda fantasier, medan andra stämde ganska bra. Ändå kommer jag inte upp i nån högre klass, utan stannar kvar i gruppen Antikintresserad. Till skillnad från Herr Raffa som jag har hört ska vara en väääldigt duktig antikvärderare. Suck!..

Livet är kort.

Read Full Post »

Hjälpsökandes hot gav skadestånd

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.

Jag skulle ha skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…

På Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd. En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 8: Höstlov och Februarilov

Ett hissande och dissande inlägg.

Alltså, vem älskar februari? Inte jag. Därför står februarilov för veckans dalar, medan höstlov står för veckans toppar. Den Tofflianska veckans, vill säga. Och det är ju inte svårare än så här:

Höstlov

• Klara är nominerad till Finest Awards 2014 (Och nu ser vi till att rösta VARJE dag så att hon vinner, eller hur?)
• Jobb-favoriten M (Den som jag kan ventilera med. TACK!)
• Tummen upp! (Tack för positiv återkoppling!)
• Mary Poppins (Ett kärt återseende från barndomen!)
• Min älskling (Anna rules.)
• Kanelbulle (Den slår semlan med hästlängder i min värld!)

Februarilov

• Medias sätt att elda på och hänga ut (Det gör det lättare att bli utbytbar… I alla fall för somliga. Det existerar nämligen en skillnad mellan skit och pannkaka.)
• Helgförkylning (Jag var helt sjuk. Jag blev helt frisk på måndagen.)
• Människor som körs slut av andra på jobbet (Det är alltför vanligt.)
• Undertråd (Den är Djävulens påfund.)
• Svårare att få kontakt med doktorn (Jag vill fortsätta kunna mejla och få svar inom 24 timmar.)

Livet är kort.

Read Full Post »