Lösenordsskyddad: Jävla kärring!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Tummen upp!

Ett inlägg där tummen pekar uppåt!

En dag med tummen upp är en dag att hålla i minnet!

En del tycker säkert att jag är tråkig när jag skriver om mina tankar kring jobbet eller när jag skriver om jobbet överhuvudtaget. Men den som känner mig vet hur viktigt det är för mig att jobba och vilken stor plats jobbet har i mitt liv. Jag har ju inte haft något fast jobb sen början av 2009, så av praktiska skäl är förstås ett jobb viktigt också: jag behöver en inkomst för att kunna betala skatt och mina räkningar, för att kunna köpa mat och kläder och böcker etc. Utöver det behöver jag ett jobb för att må bra. Ett jobb för mig är inte bara att åka iväg och utföra nån form av uppgifter mellan åtta och 17 på vardagar. Det ska helst vara nånting jag brinner för som jag håller på med dessa dagar. Ett meningsfullt jobb. Ett jobb där jag gör nånting som underlättar för andra människor.

I mitt förrförra arbetsliv var jag väldigt mycket mitt jobb. Så är det, av naturliga skäl, inte idag. Och visst påverkar det faktum att jobbmattan drogs undan under mina fötter mitt sätt att lite grann idealisera det faktum att inneha en tjänst. Men jag fick lära mig den hårda vägen att inte ta nåt – inte ens ett fast jobb, en tillsvidareanställning – för givet. Det har varit – och är – en lång väg tillbaka. Jag har inte nått mitt mål än. Målet är förstås ett nytt jobb, men också att få en ny och bättre självkänsla.

Det är så många av oss som älskar att trycka ner varandra i arbetslivet. Som gillar att påtala fel som till exempel en kollega har gjort eller att chefen inte är nån bra ledare bara för att. Visst är det viktigt att få veta om man gör tokiga saker, men det är också viktigt med positiv återkoppling. Just idag på förmiddagen fick jag positiv återkoppling på två saker. Båda var ganska enkla, men betydde så otroligt mycket för mig som person. Jag ÄR alltså inte bara skit och jag GÖR alltså inte
bara ett dåligt jobb.

Den ena positiva saken var ett bra möte som jag och chefen hade i morse om sociala medier. Inte bara kände jag mig lyssnad på, jag fick ett tack för mina värdefulla synpunkter. Och ändå gjorde jag bara mitt jobb…

Den andra positiva återkopplingen var från en person som uppskattade att jag hade lyft fram en demokratiaspekt, kan man säga, på en av webbplatserna jag jobbar med. Alltså, jag gjorde bara mitt jobb… Igen.

MEN… jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack är ett underskattat ord!

Så…

TACK snälla för den positiva återkopplingen! 

(Inte för att de tu läser min enkla blogg, men…). Dessa två gjorde att dagen idag fick tummen upp av mig redan på förmiddagen. Det är inte illa pinkat!

Livet är kort.

Read Full Post »

Snacka om korrekturfel..?

Ett inlägg om en titel.

 

Korrekturfel?

Men hallå! Nu är det nån som skojar med mig. Titeln på den här bloggen är

Tofflan – en tragisk komedi,

inte 

Tofflan – en lycklig komedi.

Men å andra sidan är jag inte från 1967 och i mitt liv finns inte Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Anita Björk eller Lars Lind. Och inte Gösta Gustaf-Jansson heller…

However, affischen vore kul att ha i sin ägo. Nån som har ett exemplar som råkar vara till salu???

Livet är kort.

PS Titeln på min blogg är förstås en allusion på filmen på affischen!

 

Read Full Post »

Tofflan smakar på… Boxholmsostar

Ett inlägg om goda ostar.

För ett tag sen vann jag 150 kronor i presentkort på Boxholmsost hos vännen Klara. De tre presentkorten om 50 pix har legat olika länge i min plånbok, men nu har jag utnyttjat dem alla tre. Därför vill jag dela med mig av det mina smaklökar upplevde. Notera att Boxholmsost inte på något sätt har tvingat mig att blogga om deras ostar – jag gör det av egen fri vilja.

Först dock en språklektion: Box i Boxholmsost ska uttalas som box i boxas, inte som box i postbox. Noga är det, serru! För Boxholm ligger nämligen i Östergötland och där är det extra viktigt med uttalet.

Tre presentkort, tre ostar. Men faktum är att jag har provsmakat några till. Sen tidigare känner jag till och älskar Boxholmsosts gräddost. Den brukar min familj ha på jularna och den är så suveränt fet och god.

Vidare köpte Fästmön en ost på Distingsmarknaden förra månaden. Det var Boxholms Tellicherry pepparost, en ost som man knappt har släppt till affärerna än.

Men nu åter till de tre ostar jag köpte för mina presentkort: Borgmästarost, chiliost och Carolineost. Så här tyckte jag om dem:

Borgmästarosten är mellanlagrad. Lite för mesig, egentligen, för mina smaklökar. Men faktum är att Borgmästarosten är vädligt smakrik ändå. Jag tycker att smaken rentav är fyllig. Osten passar bra på alla sorters bröd – mjukt, hårt, vitt, grovt. Komplettera gärna med paprika. Och kanske ett salladsblad mellan smöret och osten? Lite persilja ovanpå?

Borgmästarosten får näst högsta Toffelbetyg!

Chiliosten förväntade jag mig ha ett visst mått av sting i sig. Grunden är en gräddost med ganska kort lagringstid. Och visst känner man chilin – men inte förrän i eftersmaken. Dessutom är jag inte jätteimponerad över styrkan. Jag tycker inte att det här är nån stark ost. Då är Tellicherry peppar-osten betydligt starkare. Hur som helst, chiliosten är god och mina smaklökar kanske har blivit avtrubbade efter alla heta rätter.

Chiliosten får också den näst högsta Toffelbetyg!

Carolineosten gick det tredje och sista presentkortet till. Även detta en gräddost, men en sådan som har lite längre lagringstid, det vill säga mellan sju och åtta månader. Och det här är verkligen en ost i min smak! Den är lagom fet och den är lagom stark. Jag åt den på brungräddat knäckebröd, ovanpå ett lager Bregott med havssalt. Men det var osten jag ville ha mer av. Jag ville bara ta en skiva till hela tiden osten stod på bordet.

Toffelbetyget blir topp!

Livet är kort.

Read Full Post »