Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 7 februari, 2014

Ett varierat inlägg. 


Idag är det fredag.
Igår var det torsdag. Det är februari. Idag är det den sjunde februari. Vännen Klara skrev ett inlägg om julpynt i veckan. Hon har gjort en inventering av julpyntsläget bland sina grannar.

Nåt sånt vågar jag mig inte på, för då får jag väl höra att jag är elak/förtalande/hotfull. Nu skiter jag i vad jag får höra om min person, men när jag fick höra att man sprungit omkring med en lista för att få mig vräkt bara för att jag har åsikter, blev jag jävligt förbannad. Uppenbarligen känner man inte till våra grundlagar.

Icke desto mindre, grannar är nånting som dessvärre existerar när man bor i ett flerfamiljshus. Jag är inte ett dugg intresserad av mina, men när Klara hade skrivit om julpynt såg jag mig lite om på jobbet. Och HEPP så hittade jag julbockar i fikarummet. Fast kollegan I trodde att det var hästar. Nåja… Jag förklarade historien föreläste om gårdstomtens evolution via julbocken till dagens jultomte.

Julbockar i februari

Julbockar i februari på jobbet.


Dagens arbetsdag
flöt på bra, men det var tack och lov lite lugnare takt än tidigare i veckan. Idag var det mest möten och skrivjobb.

Körde hem i ösregn trots att väderappen sa

snö!

Det var inte halt, men jäkligt dålig sikt. Clark Kent* är verkligen urskitig och inte blev han renare av att färdas på E4:an i ösregn. Han och jag färdas ju liksom inte ensamma där.

Hemma i New Village var det mörkt och tomt. Jag ägnade mig en stund åt att vika tvätt innan jag läste ut Hjärta av jazz. Därpå hällde jag upp prästostbågar i en skål och mig själv ner i fåtöljen med en starköl bredvid. Så körde jag igång DVD:n med gårdagens Antikrundan från Sundsvall inspelad. Och tro det eller ej, appen funkade och jag tävlade med värderingar mot ett inspelat program! Först gick det så himla bra, jag tyckte att jag satte många fullträffar. Sen blev det sedvanligt resultat…

Antikrundan Sundsvall diplom

Diplomet från Antikrundan från Sundsvall visar samma omdöme som alltid, Antikintresserad. 😦


En liten surfrunda
ska jag ta strax innan jag återvänder till fåtöljen för att slumra lite framför nån fredagsdeckare. Det är ungefär vad jag orkar med, jag klev ju upp 5.45 i morse och det tar ut sin rätt nu i kväll, känner jag…


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sara Lövestam är inte bara SFI-lärare.
Hon är författare också. Dessutom en väldigt duktig sådan. Och även om jag tyckte att hennes senaste bok, Hjärta av jazz, började lite trevande, slutade den desto mer i… crescendo, för att låna en term från musiken. Tack till Fästmön, som gav mig boken i julklapp förra året!

Hjärta av jazz

En bok med musikaliska förtecken. Och om mobbning, förr som nu.


Steffi går i nian
och är mobbad. Men i musiken finner hon tröst och sin egen väg. Hon finner också Alvar genom musiken. Alvar, som spelade Povel Ramel just när Steffi gick förbi utanför hans öppna fönster på hemmet. Genom boken får vi följa Alvars berättelse om hur han kom till Stockholm för att lira jazz parallellt med Steffis berättelse. De två lite udda existenserna blir vänner, nånting som förändrar bådas liv.

Först undrar jag om jag läser en ungdomsbok. Men det gör jag inte. Mobbning har förekommit i alla tider och i alla åldrar. Allra mest kanske jag ryser när Sveas historia uppdagas.

Steffi förgyller Alvars sista tid i livet och han räddar henne från att gå under och bli offer för mobbarna. (Kanske är det hans katharsis eller rening från skulden den gången, för länge sen, när han inte ingrep och räddade en liten flicka?) Alvar får inte många besök, men Steffi blir en återkommande gäst på Alvars rum på hemmet. Hemmet, som bebos av gamla, snurriga tanter och farbröder som sköts av änglar. Eller vad sägs om denna fina beskrivning av personalen:

[…] Hon har mycket att göra, det vet han och kan se i den bultande ådran på hennes hals. Men han tvingar henne att lyssna tills hon säger ja. Han vet nämligen vilka som söker sig till äldrevården. Änglarna. […]

Om jag skulle anmärka på nånting blir det möjligen texten till Alvars ”bit”. Det är inkorrekt engelska att säga

[…] feel the smell […]

One doesn’t feel a smell, one smells. Feel är nåt taktilt, vilket skulle göra the smell, doften, i det här fallet till en… otäck fis, kanske…

Det här är ytterligare en fantastisk bok, signerad Sara Lövestam. Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta – trots att HBTQ-temat denna gång är ytterst litet. 😉

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Läs vad jag tycker om Sara Lövestams andra böcker:

Udda

I havet finns så många stora fiskar

Tillbaka till henne


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara kreativ. Och planerande. Och att ta tillvara på en stund medan jag väntar på ett bu eller bä.


I mitt nuvarande jobb
krävs en hel del planering. Planering, som kan omkullkastas i nästa ögonblick för att det kommer nånting mer… brännande/viktigt/spännande. Då gäller det att vara inte bara flexibel utan kreativ också, en inte alltid lätt kombination – eller särskilt vanlig. Man brukar ju ofta kategorisera människor i antingen kreativa och planerande. Eller ingetdera. Är man ingetdera skulle man nog inte kunna jobba med kommunikation, tror jag.

Idag har vi haft ett möte där vi har jobbat med att förändra rutinerna för vårt arbete. Flytta fokus från kanal till projekt, ungefär. Ibland behöver man få saker åskådliggjorda. Vi använder oss av Excel-ark som vi alla kan skriva in saker i, men också en stor whiteboard med post-it-lappar i olika färger. Enkelt och överskådligt för både den enskilde och kollegorna.

Planerandet har jag i blodet från min pappa, tror jag. Precis som pappa skriver jag listor och älskar att pricka av saker. Det gör jag liksom även hemma – och på bloggen, som du kanske såg i söndags.

kom-ihåg-lista

Toffel-lista från slutet av september 2010 som Nån har kompletterat – notera de olika handstilarna!


Men samtidigt som jag är planerande
är jag också kreativ. Jag skulle inte kalla mig überspontan, men kreativ. Det mesta av min kreativa ådra lägger jag på skrivandet. Det är som om jag bara måste få ur mig ord som samlas inuti. Ord, som annars snor ihop sig som hårbollar. Trassel jag inte minns. Genom att skriva har jag händelser och tankar kvar längre – både i cyberspace/i datorfiler och i mitt eget, kroppsliga minne.

Nu måste jag naturligtvis fråga vilken sorts människa DU är – kreativ eller planerande eller kanske helt spontan??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

frågetecken

Hur är du?


Livet är kort. Och jag är nyfiken!

Read Full Post »